Lönedags!

Ni kan gissa om jag blev glad igår när jag upptäckte att mina "lön för 9 dagar" hade förvandlats till "en hel månadslön med semesterersättning". Jag trodde först att det var något fel och kastade mig på telefonen å ringde syster yster som sa att det kan vara ett misstag men såna misstag lätt försvinner i stora, jippii! tänkte jag. För säkerhetsskull tittade jag ändå på HUS:s hemsidor och hittade det riktiga arbetsavtalet, jag lusläste delen om sjukledigt och lön och upptäckte att när man varit på jobb i 60 dagar så har man rätt till 60 dagar full lön jippii! igen men... hur många dagar hade jag egentligen jobbat innan jag blev sjukskriven??? fram med kalendern och efter en trippelkoll kom jag fram till 61 dagar jobb. Wohoo! Det här förtjänar jag tycker jag själv. Inte ens Martins stulna cykel kunde förstöra dagen.
Idag fick jag dock hem ett oroväckande brev på posten där jag skulle fylla i mååånga sidor om min lön och var jag jobbat. Efter många om och men ringde jag till lönekontoret å frågade om jag verkligen behöver fylla i alla papper, jag har ju redan fått alla pengar? den snälla tanten svarade att det hade jag ju inte alls, jag ska fylla i den så att jag kan få MERA pengar. Wohoo! så nu (senast torsdag) ska vi boka vår södernresa och sen ska vi också boka vår österrikeresa till lilla jul.

  Pengar gör dig inte lycklig men de lugnar nerverna.
Sean O´Casey

En skön söndag...

... har jag haft idag, inga måsten har funnits på agendan och jag t.o.m. sa till M "oj vad skönt med en söndag då vi inte behöver gjöra något alls". Nå jag har iaf börjat riktigt ordentligt på examensarbetet känns det som. Hoppas nu bara att jag får min plan godkänd så att jag har någon nytta av det jag skriver, hmm. Mellan skrivandet har jag beundrat när M diskat och dammsugit, får ta och njuta nu de sista 10 dagarna med gips hihi. Sen får jag ju hoppas att den goda vanan sitter inne så att vi inte helt återgår till det normala 8e september.

Grattis fammo!

Idag fyller fammo Agneta 85 år, Grattis! Det hade varit kul att fira tillsammans med henne men det är inte möjligt tyvärr. Fammo är en av de varmaste och godaste människor jag känner. Jag beundrar henne för den energi hon har och den glädje hon möter oss med varje gång någon kommer på besök. När jag var liten och sjuk minns jag de gånger hon kom och tog hand om mig (det måste vara evigheter sen). Jag minns hennes röst när hon sjöng Mors lilla Olle och även om hon säger att hon inte kan sjunga var den musiken jag minns ljuvlig. Som alla barn brukar så gillar även jag farmors köttbullar. Fammos köttbullar är inte runda utan lite tillplattade och tillsammans med hennes brunsås, Mums! Sy, sticka, brodera, väva, ja allt det kan min fammo. Hon låter inte en enda bit gå till spillo och alla vet vem man ska fråga om fötterna fryser nångong, hon har alltid ett lager med nya, stickade strumpor att välja bland. Jaa-a jag kan nog säga att jag har världens bästa fammo!

Fammos och faffas bröllopsfoto och fammo är lika vacker ännu idag, om inte vackrare. 

Farväl Österbotten

Två veckor gick förvånansvärt snabbt men nu är det dags att fara hem till M och lägenheten på Frälsarevägen. Visst känns det varje gång som jag vill stanna en stund till, just nu finns mitt hjärta på två ställen, i Kronoby med vännerna och familjen och hemma i Hfors tillsammans med M och Laban.
Hälsade på Malin i hennes, för mig, nya lägenhet. Det är så kul att se hur vi tjejer växt ifrån våra lågstadiediscon och bygger upp vårt alldeles egna hem. M ringde när jag kom "hem" och frågade när jag kommer imorgon, fick nästan tårar i ögonen när jag insåg att jag snart får försvinna in i hans armar och bara kramas! Saknar dig älskling!

Vart försvann vännerna?

Nu måste jag ta och skriva av mig lite. Känner mig arg och besviken på de som jag trodde var mina närmaste vänner. Eftersom jag bor i Helsingfors besöker jag hemkommunen rätt sällan men jag har haft som mål att träffa de närmaste vännerna och släktingarna nu och då. Släktingarna har aldrig varit något problem. Varje gång jag meddelar att jag är påväg hemåt har jag haft som prioritet att träffa vännerna, något som de tydligen inte prioriterat särskilt högt. Senast vi alla träffades var i höstas nångång om jag minns rätt. Alla gånger jag varit hemma har det varit stört omöjligt att få till en träff, men en vecka tidigare eller senare har dom nog tid att träffas, något som inte passar in i mitt schema eftersom jag ändå både går i skola och jobbar i Hfors.

Nåja sammanfattiningsvis kan jag säga att jag är besiviken, trodde verkligen att de var mina vänner. Var hittar man nya, riktigt nära vänner? Eller är det så att alla är så upptagna och stressade i dagen samhälle att man inte ens har tid att träffa sina vänner?

Hemma i Kronoby

Mitt bloggande dog nästan ut när jag åkte norrut. Men förhoppningsvis är det ett gott tecken, ett tecken på att jag trivs att vara hemma med familjen och njuter av nuet. Jag åkte tåg hem i torsdags, som tur var kom underbara M och hjälpte mig på tåget, jag hade nog inte orkat bära väskan själv.
Lillebror har varit nöjd att ha mig hemma, i fredags hjälpte jag honom att göra klart hans herbarium och bakade en kaka åt pappa. På lördagen gjorde jag ett besök hos frisören och blev riktigt nöjd. Pannluggen blev rätt så annorlunda än tidigare. M hämtade mig därifrån och vi tog en tur till stan och Kaustby HH innan vi for hem till svärmor. Det blev ett snabbt ombyte och iväg till 50 års fest, där blev vi till till 3 tiden. Idag åkte M tillbaks söderut med Markus så nu får han testa att klara sig på egen hand en stund. Jag blir här på obestämd tid, skolan börjar 2.9 som det ser ut nu men jag åker nog tillbaka innan det.

Rött gips och en enda röra

Ooh snart bär det av norrut! wohoo! hoppas bara att vännerna kan enas om en dag då vi alla kan träffas. Det verkar alltid vara samma problem, alltid när jag kommer norrut planerar vi att träffas och alltid har någon nåt annat viktigt hmm. Tredje gången gillt nu och nu är jag hemma nästan två veckor så, kom igen tjejer!

Igår hade jag lite hemmaspa på kvällen, fixade mina naglar och blev mycket nöjd igen. Jag älskar att pyssla på med sådana sakner för det är ju så sällan man har tid. Röda tånaglar blev det och lite diskretare rosa på fingrarna.
Idag var det dagen D som jag väntat på i två hela veckor. Det blev ett nytt, fräscht, RÖTT gips som jag t.o.m. får stödja försiktigt på, Kände mig som ett barn på barnkliniken när jag fick välja färg på gipset. Allt firades med en promenad till butiken och godis! Fyra veckor kvar då bara. Sen bär det av söderut för att ta igen det jag missade av sommaren 2010.
Undrade idag hur ramsan som börjar "kniven skär..." fortsätter?! Jag och M funderade länge men nej, måste ta och googla.

Vad händer?!

Jag, Anna, 21 år har startat en blogg. Jag trodde aldrig det här skulle hända men nu har det hänt. Nåja vi får se vad det blir till, i första hand ska det vara en plats att reda ut alla överflödiga tankar jag har. I ett senare skede får vi se om mitt försök lyckas så kanske jag t.o.m. berättar om min blogg för mina vänner.
Den senaste tidens funderingar har varit många. Orsaken är detta fördömda gips som gör att jag inte kan ta mig längre än ut på terassen vilket har resulterat i många ensamma dagar hemma och alltför många avsitt Sex and the City. Imorgon är det dock dagen D, dagen jag väntat på i två veckor. Det ska bli ett nytt, lättare gips, ett jag får delvis stöda på. Det betyder att jag åker hem till familjen på torsdag och njuter av det sista av sommaren innan skolan börjar.