Vår lilla O kom en lördag i december. Samtidigt som glädjen var stor vände det upp och ner på mitt och M:s liv. De tre första månaderna blev en kamp. En kamp att försöka hitta sig själv och förstå sig på vår lilla prick. Nu har vi kommit ut på andra sidan. När de tre första månaderna handlade om överlevnad har de tre följande gått åt att försöka skapa en vardag där vi hittar egen tid och tid för varandra på ett balanserat sätt.
Nu har jag valt att ta upp bloggandet igen, mest för min egen skull. Ett av målen att hitta tillbaka till mig själv handlar om att stärka kroppen och komma tillbaka i de mått som jag kände mig bekväm i. Graviditeten satte sina spår, trots att jag åt hälsosamt och rörde på mig långt in i graviditeten blev det kvar en del extra kilon. Inte heller amningen och dagliga vagnpromenader gjorde att kilona försvann. Jag vill verkligen inte skapa nån hets eller ångest hos andra mammor. Låt var och en leva sitt liv lyder mitt motto. Jag vill komma i form för att jag själv vill det.
Efter graviditeten har jag ätit hälsosamt, undvikit vitt socker men ändå unnat mig nåt ibland. Idag började jag igen på en SD, därför valde jag att börja blogga just idag. Sex veckor, 42 dagar. Under de här dagarna kommer vi att fira midsommar och vi avlutar med ett bröllop. Utmaningen den här gången ligger i att få vardagen att rulla på runt träningen och maten. Lilla O måste ju också få sitt och kommer i första hand. Måtten är tagna, nu är det bara att kämpa på, första delmålet är att klara av dietandet och tränandet en vecka.
