Mitt bloggande tog stop efter natten hos veterinären. Det gör ännu ont att tänka på det och det känns fortfarande tomt hemma. Aldrig hade jag trott att en katt kunde betyda så mycket men han blev som en familjemedlem. Laban lärde mig massor om mig själv och om katter. Han visste alltid när man var ledsen eller på dåligt humör, då kom han skuttande upp brevid och bara satt och väntade på att man skulle bjuda in honom att sitta i famnen eller ligga närmre. Därför kändes det extra konstigt att komma hem och va ledsen men ingen Laban kom och tröstade.
De som känner mig väl vet att jag innan Laban var riktigt rädd för katter. Första dagen jag kom hem efter jobbet och Laban var hos oss stängde jag in honom i ett rum tills M kom hem för jag var så rädd. Rädslan gav med sig efter en tid och efter vår Egypten resa kunde jag fullt ut njuta av att ha en katt i lägenheten. Tyvärr fick jag inte njuta så länge.
Laban älskade att rymma ut, så fort han bara fick en möjlighet var han ute. Men varje gång man gick för att hämta honom kom han också springande som om vi inte hade setts på en vecka. På senaste tiden började han också försöka ta sig ut när vi kom och gick genom ytterdörren men lyckades inte längre än trappuppgången. Efter den där natten tog det en stund igen att lära sig att man inte längre behövde akta sig för att han rymde när man kom hem.
Att fatta ett beslut om liv och beslutet påverkas av pengar är inte alls kul. Det var ett svårt beslut och fastän vi pratat om vad vi skulle göra i såna här situationer redan innan vi skaffade katt så funderade vi ändå länge. Sista gången jag såg Laban när han ännu var sitt riktiga jag var när vi röntgade hans ben och lungor. Då hade han fått så mycket smärtstillande att han inte hade ont och skrek men ändå var vaken och pigg. I den stunden kände jag ett starkt hopp "det här blir nog bra ännu" men nej. Nästa gång vi fick se Laban hade vi redan tagit ett beslut. Han var ordentligt nerdrogad vaknade just och just när vi sa hejdå. Vi var också med när han somnade in vi ville att han skulle få känna sig trygg och varm ändå in i det sista. Han hade inte längre ont. Om det finns nåt som en katthimmel så är han där nu, klättrar i träd och äter den mumsigaste kattmaten.
Mitt bloggande tog stop efter natten hos veterinären. Det gör ännu ont att tänka på det och det känns fortfarande tomt hemma. Aldrig hade jag trott att en katt kunde betyda så mycket men han blev som en familjemedlem. Laban lärde mig massor om mig själv och om katter. Han visste alltid när man var ledsen eller på dåligt humör, då kom han skuttande upp brevid och bara satt och väntade på att man skulle bjuda in honom att sitta i famnen eller ligga närmre. Därför kändes det extra konstigt att komma hem och va ledsen men ingen Laban kom och tröstade.
De som känner mig väl vet att jag innan Laban var riktigt rädd för katter. Första dagen jag kom hem efter jobbet och Laban var hos oss stängde jag in honom i ett rum tills M kom hem för jag var så rädd. Rädslan gav med sig efter en tid och efter vår Egypten resa kunde jag fullt ut njuta av att ha en katt i lägenheten. Tyvärr fick jag inte njuta så länge.
Att fatta ett beslut om liv och beslutet påverkas av pengar är inte alls kul. Det var ett svårt beslut och fastän vi pratat om vad vi skulle göra i såna här situationer redan innan vi skaffade katt så funderade vi ändå länge. Sista gången jag såg Laban när han ännu var sitt riktiga jag var när vi röntgade hans ben och lungor. Då hade han fått så mycket smärtstillande att han inte hade ont och skrek men ändå var vaken och pigg. I den stunden kände jag ett starkt hopp "det här blir nog bra ännu" men nej. Nästa gång vi fick se Laban hade vi redan tagit ett beslut. Han var ordentligt nerdrogad vaknade just och just när vi sa hejdå. Vi var också med när han somnade in vi ville att han skulle få känna sig trygg och varm ändå in i det sista. Han hade inte längre ont. Om det finns nåt som en katthimmel så är han där nu, klättrar i träd och äter den mumsigaste kattmaten.
1 kommentar:
Voj voj, så fint du skrivit om Laban! Det gör nog så ont då djuren tas ifrån oss..
Skicka en kommentar