I det här yrket är det ofta man får ett tack. Vanligtvis är det sällan man ens får veta hur det går för patienterna. Många glöms bort men en hel del blir kvar i minnet. De som blir kvar är oftast de verkligt sjuka men sen kan det också vara patienter som på ett eller annat sätt berör. Det kan vara frågan om ett vänligt leende, en rörande livshistoria eller något annat som gör att patienten blir kvar i minnet.
Ett tack är inget jag kräver, jag gör bara mitt jobb. Men det bästa tacket jag kan få är att höra att mina patienter mår bra eller att de blivit friska. Det lever jag väldigt länge på och arbetsglädjen blir intensivare igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar