Misslyckade macaroner

Igår tänkte jag passa på att testa de små söta bakverk som verkar finnas överallt idag. Jag tycker de är super söta till utseendet iaf, hade aldrig smakat dem förut. Så hur gick det..?
Smeten såg konstig ut och jag misstänkte att jag gjort nåt fel men riktigt bra blev de i ugnen, kanske skulle ha behövt ha en bättre ugn med jämnare temperatur. De såg alltså helt ok ut, och smörkrämen emellan verkade också helt ok. När jag och M provsmakade bakverken åkte resten i roskisen ganska snabbt, super söta både till utseende och smak. Men än ger jag inte upp. Jag tror jag ska testa en lite syrligare fyllning nästa gång. Förhoppningsvis ska vi kunna bjuda våra gäster på de här bakverken i sommar. (inte just de här då men liknande)

http://deerlybelovedbakery.blogspot.com

Att möta en annan människa

När unga män och kvinnor söker in till en vårdutbildning lär den vanligaste orsaken att vi vill hjälpa människor eller att vi vill ha ett jobb med människor. Därför förvånas jag över hur kall vårdpersonal ibland kan vara. Hur kan vi ignorera människor som är ledsna, rädda, oroliga. Igår frågade jag en kollega om patient x gråter eller om x bara är flunssig. Till svar fick jag; "vilket som, jag skulle ändå inte bry mig." Samma attityd finns också  bussen eller tåget påväg nånstans. Alla stirrar rakt ut i luften eller fokuserar på fläcken på golvet i rädsla att se en annan människa.
Den här attityden gör mig arg. Visst finns det dagar när vi inte bara orkar men när jag tittar tillbaka så har de gånger man mött en okänd människa och tagit del av de känslor människan bär på gett så mycket tillbaka och t.o.m. nångång format mig som person. Så du som läser, jag ger dig en utmaning. Våga möta de människor du har runt omkring dig idag. Våga titta upp, att möta en annan människa behöver inte betyda att du sitter timtals och diskuterar. Det kan räcka med ett vänligt leende.

Omställning

Jaa, här är det tyst som vanligt. Orsaken är inte tidsbrist den här gången. Istället går all min energi till att ställa om mig till livet här i Hfors. Visst trivs jag, men allt är ju så annorlunda och tankarna snurrar, vad vill jag göra med mitt liv? Nu när jag sett att det finns många sätt att leva på, varför nöja sig med det som de flesta andra gör. Nå, vi får se.

Nya jobbet började i måndags. Jag trivs och lär mig massor men visst är det va 1000 gånger stressigare än det tidigare jobbet. Nu på måndagen kommer jag att räknas in i personalstyrkan som vanligt vilket betyder ännu mera stress, så håll tummarna för mig. Jag önskade mig en vecka ledigt i mars, då är planerna att åka norrut igen och träffa bekanta, ännu får vi se om det lyckas. Dessutom har jag lovats tre veckor ledigt i sommar kring bröllopet, dit längtar jag.

Annars har jag kommit igång med träningen och lunchandet och caféandet med vännerna. Att ta sig tid för att träffa vänner är något jag börjat prioritera mera efter hösten. Ni vänner är ju så viktiga för mig, hur skulle jag klara mig utan er?

Long time no see

Dagarna bara rusar iväg och bloggen har fått ta en paus under jul/nyårsfirandet. Julen firades som sagt i jobbets tecken även om det var rätt lugnt och jag hann fira tillsammans mes syster L:s familj. I mellandagarna samlades hela familjen Bäck i Muonio och njöt ett par dagar av gemenskapen. Strax innan nyår tog jag mitt pick och pack och flög söderut där kärleken väntade på mig. Vi firade nyår tillsammans med de bästa L och J, J och A. Det var ett av de bästa nyåren jag och M firat tillsammans. Efter nyåret tog vi tåget norrut till Öbotten där vi träffat familj och vänner i en vecka nu. Programmet har varit intensivt och både jag och M var trötta när vi igen sa farväl till varandra ikväll. M åker söderut imorgon och jag stannar här ännu till lördag när jag flyger tillbaka till vardagen.

Visst saknar jag Muonio, barnen och jobbet men mer och mer känner jag att Hfors kommer att få vara min stad ännu en tid framöver. Endel besök kommer det nog att bli, ett ännu i vår hoppas jag.