När unga män och kvinnor söker in till en vårdutbildning lär den vanligaste orsaken att vi vill hjälpa människor eller att vi vill ha ett jobb med människor. Därför förvånas jag över hur kall vårdpersonal ibland kan vara. Hur kan vi ignorera människor som är ledsna, rädda, oroliga. Igår frågade jag en kollega om patient x gråter eller om x bara är flunssig. Till svar fick jag; "vilket som, jag skulle ändå inte bry mig." Samma attityd finns också bussen eller tåget påväg nånstans. Alla stirrar rakt ut i luften eller fokuserar på fläcken på golvet i rädsla att se en annan människa.
Den här attityden gör mig arg. Visst finns det dagar när vi inte bara orkar men när jag tittar tillbaka så har de gånger man mött en okänd människa och tagit del av de känslor människan bär på gett så mycket tillbaka och t.o.m. nångång format mig som person. Så du som läser, jag ger dig en utmaning. Våga möta de människor du har runt omkring dig idag. Våga titta upp, att möta en annan människa behöver inte betyda att du sitter timtals och diskuterar. Det kan räcka med ett vänligt leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar