Funderingar inför hösten

Några har redan frågat men alla har hittills fått nästn samma tomma svar på frågan vad som händer nu efter bröllopet. Inget speciellt förstås förhållandemässigt, jag och M kommer fortsätta ganska som vanligt den största förändringen är antagligen att jag numera svarar Granö i telefon på jobbet. För övrigt är allt ännu öppet.

Mitt arbetsavtal tar slut sista augusti men det ett nytt finns färdigt bara att skriva under när jag bestämt mig. Vad får mig att vänta, jo jag hoppas ännu in i det sista på ett samtal norrifrån att det ska finnas en plats för mig på ambulansen i Muonio, jag blev och är ännu lite förälskad i platsen. Så, i väntan på det samtalet så drar jag ut på att skriva under det nya avtalet ännu.

Skolan kom jag in till och senast efter nyår blir det barnmorskestudier för min det till så många procent som jag orkar samtidigt som jag jobbar. Jag är ju tvungen att jobba samtidigt som studierna eftersom jag inte för nåt studiestöd den här gången. Men så kan det också hända att jag tar in några kurser redan i höst. Studierna är alltså också öppna tills jag får svar på mejlet till programansvariga.

Flytta ska vi också hinna med, en eller flera gånger. De kommer att renovera vår lägenhet så vi har lämnat in ansökan till andra lägenheter så vi väntar på svar... och väntar...

Däremellan fortsätter det gamla vanliga; cyklingen och resan till Spanien, träning och nu det intresse som kommer att få ta mera rum i vår vardag förhoppningsvis: inredning som intresserar både mig och Martin.

Long time no see

Dagarna bara rusar iväg och bloggen har fått ta en paus under jul/nyårsfirandet. Julen firades som sagt i jobbets tecken även om det var rätt lugnt och jag hann fira tillsammans mes syster L:s familj. I mellandagarna samlades hela familjen Bäck i Muonio och njöt ett par dagar av gemenskapen. Strax innan nyår tog jag mitt pick och pack och flög söderut där kärleken väntade på mig. Vi firade nyår tillsammans med de bästa L och J, J och A. Det var ett av de bästa nyåren jag och M firat tillsammans. Efter nyåret tog vi tåget norrut till Öbotten där vi träffat familj och vänner i en vecka nu. Programmet har varit intensivt och både jag och M var trötta när vi igen sa farväl till varandra ikväll. M åker söderut imorgon och jag stannar här ännu till lördag när jag flyger tillbaka till vardagen.

Visst saknar jag Muonio, barnen och jobbet men mer och mer känner jag att Hfors kommer att få vara min stad ännu en tid framöver. Endel besök kommer det nog att bli, ett ännu i vår hoppas jag.

Två dygn kvar

Nu är det bara två dygn kvar på jobb här i Muonio. Eftersom det verkar finnas ett överflöd av fritid här på jobbet tänkte jag summera min tid här.

September kändes helt ok. Jag var förvånad över hur fort tiden gick och snart skulle jag ju få åka hem igen. Jag levde halva mitt liv här och halva jag var fortfarande i Hfors. Det tog en tid innan jag lärde mig rytmen här. Ingen stress ingen brådska, jag kunde inte förstå hur man kunde leva så lugnt här.

I oktober åkte jag första gången hem. Resan gav mig styrka och ork att fortsätta kämpa vidare. Så småningom började arbetskompisarna också kännas bekantare och jag började trivas bättre på jobbet. Ännu längtade jag ändå hem. Jag hade svårt att njuta av fritiden för här fanns ju inget att göra ändå.

November var det allra tuffaste månaden. Många tårar fälldes och många suckar hördes. Dagarna räknades fram och tillbaka, dividerades och vändes och vreds för att få tiden att gå fortare. Halvvägs in i månaden började jag istället fundera på om det kanske fanns en större mening med att jag kommit hit, hade någon haft ett finger med i spelet? Jag kände att det här var min plats just nu och började istället se möjligheter med min tid här. I slutet av månaden blev det en andra resa hem.

December har gått alltför fort. Jag trivs här alldeles för bra och har svårt att skiljas från alla vänner här. Jag har fått vänner för livet och jag trivs på jobbet. Att inte längre fara på jobb för att få pengar utan för att jag trivs känns oerhört befriande. Ännu har jag två dygn kvar på jobbet. Två tunga dygn som innebär många tunga farväl och antagligen några tårar ännu. Jag har växt som människa här och jag har utvecklats yrkesmässigt och jag är på alla sätt nöjd med tiden här.

Midnatt råder tyst det är på bloggen

Här har varit tyst ett tag på bloggen. Orsaken är min lediga vecka. Det har varit Luciafirande, jag har inhandlat renkött, julstädande, födelsedagsfirande och utekväll med vännerna. På detta har det varit en hel del grubblande och funderade. Vad vill jag i framtiden, var är viktigt i livet och sånt. Nu fortsätter jobbet, sista arbetsveckan ligger framför mig, eller det är mer än en vecka, 9 dagar närmare bestämt. Just nu njuter jag av "sista..." av allt. Idag var det sista labbdagen, imorgon sista avdelningsdagen, torsdag sista polidagen och sen börjar jag joura dygnet runt igen.

Träningen har gått bra under hela hösten tycker jag även om jag inte delat varje träningstillfälle här. En hel del spinning har det blivit, på detta lite muskelstyrka, ingen skidning blev det tyvärr men kanske jag får ta och resa hit i vår och skida en vecka. Vi får se, sen var det ju också Spanienresan och bröllop som ligger på under våren så det kan hända att det blir svårt att ännu få en ledig vecka för att komma hit.

En tråkig händelse i grannkommunen med en av kollegerna fick oss alla idag att tänka på att njuta av livets små goda stunder.

Aurinko ei nouse

Oj nej! hur ska jag klara mig nu?! Kollade in väderprognosen i Muonio för helgen och en mening "pisti silmiin" och det var "aurinko ei nouse". Inte för att jag saknat solen idag, inte heller den senaste veckan, men när såg jag solen sist? när försvann den? Visst har jag märkt att solen bara varit uppe en rikigt kort tid men när försvann den helt? Det är som att minnas sista kramen eller pussen av M, första gången jag for iväg norrut fick jag lite panik av att inte minnas "sista gången". Jag får förgylla bloggen med lite sommarsol iaf så att jag inte glömmer bort.

Luciadagen

13 december är en alldeles speciell dag tycker jag. Det är nu den riktiga julkänslan brukar infinna sig i samband med Lucia firandet. Här firade vi också Lucia tillsammans med barnen. Tyvärr har ju Muonio ingen egen Lucia som vi kan gå och titta på. Lussekatter bakade jag igår så att Lucian fick gå och dela ut till grannarna.

S och A lussade för oss

Idag passade jag också på att fixa naglarna. Snygga blev de. Jag har ju annars så torra och hemska naglar så just nu njuter jag av att för ens en stund känna mig lite kvinnlig :)

Snygga naglar får mig att må SÅ mycket bättre. En fjäril gör mig sällskap på ringfingrarna. 

I

Ledig vecka

En sista ledig vecka har jag innan det blir att flytta söderut igen. Veckan är fylld med program och mera lär det bli men å andra sidan hoppas jag få ut så mycket av den sista tiden här som möjligt ännu.

Idag ska det bakas lussebullar och tränas med L. Imorgon är det Lucia, får se hur dagen påverkas av det, dessutom har jag bokat tid för att fixa mina naglar till tisdagen. Man måste ju lite förbereda sig för att kunna återvända till civilisationen och när folket här säger att mina naglar ser hemska ut är det verkligen dags. På lördag är fyller S och M år, så det leder säkert till lite extra program. Här emellan hoppas jag få ordning på mina grejer så att jag ens har en liten aning om hur jag ska få med mig allt härifrån. Dessutom ska jag hämta renkött nån dag. Och ja, sen är det jul snart också så lite ska vi väl förbereda inför julen om vi hinner gissar jag. Julfest förstås och får se, kanske ett besök till Levi och simma med barnen. Ja, och ett besök till Kåtan om jag hinner, ska se. Och så hoppas jag hinna skida och åka snöskoter, för det är ju så kul!

Jag har en känsla av att den här veckan kommer att gå alldeles för fort.

Svenskfinland växer

Vad tycker ni om en sån här karta? I helgen utvidgades Svenskfinland med en kommun, numera behöver vi finlandssvenskar inte lägre hålla oss till kusten. Språkfrågan diskuterades ivrigt i helgen och vi (läs jag) beslöt enhälligt att Muonio numera är en svenskspråkig kommun.

Pikkujoulut

Återvände till jobbet en många erfarenheter rikare. Allt som hände i helgen tåls inte att delas här men väldigt roligt hade vi. I ett tidigare inlägg skrev jag att hur trött jag var på finskan och att jag önskade att Muonioborna istället skulle lära sig svenska. Jag trodde det skulle vara svårare att gå alla här att prata svenska än att få vännerna och M hit men tänk så fel jag hade. Efter några glas pratade alla svenska med mig, hur trevligt som helst. Så då var det bara punkt ett kvar på min lista. Så vad innehöll helgen annat då? Snöskotrar, bastu, vakbad, julbord med mera.

Finska språket

Hoi-oi-oi. Många har kommenterat min tid här i Muonio med "oj, vad du kommer att lära dig mycket finska". Och jo, visst har jag lärt mig massor men den här veckan har jag börjat känna samma hat mot språket som jag kände nångång i lågstadiet. Usch usch, det är ju inget vackert språk nej. Detta har resulterat i att jag nu under ett par dagar har satt min hjärna på off när arbetskamraterna pratar finska och orden blir bara ett bakgrundssvammel. Nej, för att jag ska kunna stanna på den här platsen borde jag:

1. Få hit M och alla vänner
2. Lära Muonioborna flytande svenska

Det jag ändå är förvånad över är att det här finns en såpass positiv inställning till språket, inte alls som i söder. Här vill man gärna lära sig svenska och betjänar sina kunder med den svenska man kan, toppen och tio plus! Bara en medarbetare fick ärligt höra att nej, öva lite mera på svenskan eller låt bli att prata. Ett ord kan kan iaf, "Sjutton!" även om jag försökt förklara att vi nog är få finlandssvenskar som använder uttrycket.
Att jag stängt av lyssnandet har resulterat i att vännerna här funderar om allt är okej och vad som hänt. Allt är bra men nej, nu orkar jag inte lyssna och förstå.

Jag vill inte!

Huh, två tuffa dyng på jobbet ligger bakom och alltför få av de timmarna har jag kunnat sova. Fredag-lördag är det pikkujoulut här på jobbet så då får jag ett par dagar extra ledigt, wohoo. Det känns ändå lite vemodigt, nu när jag faktiskt börjat lära känna människorna här så har jag börjat trivas ännu bättre och snart blir jag tvungen att lämna alla igen. Nå, jag vet ju att jag alltid är välkommen tillbaka. Vem vet, kanske jag nångång kommer tillbaka för en tid.

Det är ändå helt klart att det inte blir någon fortsättning här efter nyår. Jag har nämnligen blivit lovad jobb på Mejlans jour vilket är en toppen plats med tanke på de möjligheter jobbet ger. Jag kommer att ha världens möjlghet att lära mig massor och få en bra erfarenhet. Det tråkiga är bara att jag igen kommer att rivas upp och igen blir jag tvungen att lära känna nya människor på jobbet. Visst är det roligt att lära känna nya människor men lite börjar man ju tröttna när det nu är tredje arbetsplatsen på ett år och jag har ju trivts så bra på båda platserna tidigare. Nå, jag har bara mig själv att skylla. Men jag vet också att jag inte hade velat vara utan den här erfarenheten här i norr.

Pepparkaksbak

I söndags passade vi på att baka pepparkakor med barnen när jag var ledig. Pepparkaksbak är nog en av de saker som gör att julstämningen infinner sig. Och visst funkade det, när jag vaknade på jobbet på måndagen kändes det av nån orsak som julaftonsmorgon. Taktiken var väldigt variernade. S tyckte att vi skulle göra många pepparkakor och var noga med att ingen fick smaka på "hennes" pepparkaksdeg. A tog istället ut några pepparkakor och skyndade sig sen att äta så mycket av degen mellan som han bara hann innan nån annan han plocka undan den. Nå, det är bara jul en gång i året.

 

Barnen gillade de nya pepparkaksformarna, sniglar, björnar och igelkottar är inte så traditionellt

Älgarna var också snygga men väldigt svåra att flytta

Andfådd

Näsan rinner nu för tredje eller fjärde gången här i Muonio, jag som aldrig brukar vara sjuk. Dessutom har temperaturen sjunkit till -20 grader under dagen så det har gjort att jag för minsta sak blir anfådd som om jag sprungit flera kilometrar. Nå, imorgon bär det av söderut.

I förra inlägget skrev jag att det var stressigt och mycket larm på jobbet. Jag får ta tillbaka det för NU har det varit stressigt. På torsdagen fick vi larm och efter det satt jag i bilen och skötte patienter 25 timmar i sträck. Sen   blev det en snabb dusch och tre timmar sömn innan vi for iväg igen. Alla bilar i området har varit upptagna så nödcentralen hoppades i ett skede på att få igång flera bilar i området vilket var svårt, kl 4 på natten. Som tur var fick jag bytt bort jouren i tid idag så jag hann packa och ställa mig inför morgondagen. Nu blir det projekt "tillbaka till civilisationen" vilket betyder, nagel- hud- och ansiktsvård. 

Jobba, äta, sova, träna

Jobb, sömn, mat och träning, jaa, så har den här veckan sett ut hittills. Tur är väl det för jag har ännu inte behövt räkna timmarna till måndagen när planet flyger söderut. Jobbet tar den tid det tar, patientantalet har ökat i takt med att temperaturen sjukner. För tillfället visar termometern -8 grader! Skönt tycker många och snöskotrarna börjar bli en allt vanligare syn här i Muonio även om vi ännu inte har nån snö att prata om men Muonioborna är på helspänn och väntar på att det ska vara tillräckligt med snö för att åka snöskoter. Mellan utryckningarna gäller det att ta hand om sig själv och där ligger mat och sömn på första plats. I tisdags och onsdags hann jag också med ett kort träningspass, jag valde att chansa och riskerade att minska på sömnen och i tisdags lönade det sig inte för natten gav ett saldo på 4 timmar sömn.

Fick också en utskällning idag av en läkare, den här gången kände jag dock att det inte gjorde nåt eftersom jag fortfarande anser att jag gjorde rätt och läkaren fel. Iaf i min utbildning om vård av smärta ingick inte avsnittet att komma överens med patienten om att han/hon inte ska ha smärta de kommande tre timmarna.

Det här inlägget känns bara som flum, svenska grammatiken känns inte som någon självklarhet så jag tror att det igen är dags för lite sömn innan nästa larm.

Konstig känsla

Hui, jag har haft en konstig känsla i kroppen hela dagen. Kan det vara allt för många kaffekoppar, allt för mycket sömn på dagen eller kan det vara känslan av att inte veta vad jag vill i livet. Jag trivs allt bättre här och skulle gärna stanna här om M och vännerna också skulle vara här. Samtidigt tvingar jag mig att leta jobb i Hfors och hittills har jag en intervju men platsen känns in riktigt som min i det här skedet. Vad ska man säga på intervjun?! "Det här är mitt andrahandsval, jag vill egentligen inte komma hit men för tillfället vet jag inte heller säkert om andra platser" Eller ska jag ens gå och riskera att bli utan jobb tills favoritjobbet dyker upp och hoppas på att jag får platsen.

Nå nu är det dags för träning iaf, efteråt blir det pestokykling med squashtagliatelle, mums.

Ledig dag 3 - Lite ledig tid till mig

Ooh, barnen ligger igen i sina sängar och sover sött. Och igen får jag lite egen tid. Dessutom passade jag på att träna och fixa lite egna saker när barnen var på dagvård. Under träningen konstaterade jag att träning nog är mitt sätt att minska på stressen. Alltid när det känns som jag inte kommer att orka så ger jag mig iväg och tränar för att komma tillbaka med mera energi och kraft. Andra kanske använder alkohol eller tobak så jag tycker mitt alternativ är helt ok, att vara träningsberoende.

Endel telefonsamtal har det blivit idag också. Två arbetserbjudanden kom redan igår så när jag åker hem till hfors så ska jag på intervju. Det är med delade känslor jag börjat söka jobb. Jag trivs ju så underbart bra på jobbet för tillfället. Jag har så fina arbetskamrater. Men jag saknar verkligen Martin, vännerna och staden. Kan man ta med sig jobbet till Hfors?

Ledig dag nr 2 - Barnvakt

Syster L for ikväll iväg, M är redan borta och kommer inte hem till helgen. Så det är jag och barnen, ja och så får jag hjälp från grannen. Första kvällen gick bra trots att det var mycket gråt innan mamma åkte iväg. Men barn ställer om sig ganska lätt. Det tog inte länge så hade dom glömt och var uppspelta över att få lära sig "Annas hus-regler". Våfflor blev det till kvällsmål dessutom och jag undrar, lär man barnen att tröstäta? Våfflorna var inte särskilt LCHF så det gick bara att äta en, ändå känns det inte helt toppen eftersom kroppen inte alls är van med mjöl oför tillfället. Receptet var gott och med speltmjöl så jag tänkte dela med mig


Våfflor med speltmjöl


2,5 dl speltmjöl
1,25 tsk bakpulver
3 dl mjölk
60 g smör
2 ägg

Gör så här:

Blanda ihop mjöl och bakpulver i en bunke. Smält smöret och häll i mjölken i kastrullen. Häll det över mjölblandningen. Rör ner äggen i smeten och låt smeten stå en stund innan du gräddar våfflorna. 

Ledig dag nr 1

En ledig vecka och sen en vecka jobb innan jag åker söderut igen. Av någon orsak kändes det verkligt skönt att få ledigt även om arbetsveckan varit rätt lugn. Jag har hunnit träna, sova och planera bröllop. En massa bloggar har jag läst och är nu på jakt efter flera att följa eftersom jag gärna fyller ut min tid här med bloggläsning. Tips!?

Gårdagen var annorlunda. Saker som jag delvis får prata om och delvis inte så jag låter det mesta vara osagt här iaf. Det här är orsaken till att jag inte har någon telefon för tillfället vilket känns aningen naket och orsakar en viss ångest, tänk om någon vill mig något!! Nå så efterfrågad är jag väl knappast och jag tror att jag så småningom vänjer mig med att vara utan telefon också. Förhoppningsvis kommer den väl tillbaka efter helgen. Annars får jag ordna det så att jag hämtar det nästa vecka.

Idag blev det träning och en hel del plockande här hemma. En kopp kaffe på jobbet och ikväll vad det spelkväll på S:s förskola för papporna men jag fick hoppa in ist för S:s pappa. Ingen vinst blev det för mig men roligt hade vi iaf.

Norge-resa

 På lördagen fortsatte vi norrut från mökkin. Vi åkte upp längs finländska armen och över gränsen till Norge och  vidare till Skibotn. Vädret var vackert och barnen duktiga. Vi plockade stenar till bröllopet. Där fanns massor med släta stenar i olika färger. 

På vägen stannade vi vid ett vattenfall men eftersom det var så halt vågade vi inte gå ner och se på det med barnen 

Minivandringen

I veckan gav jag mig ut för att njuta av naturen och samtidigt testa mina kläder. Som sagt klarade de av att hålla vatten bra trots att det regnade hela tiden. Vädret var inte det bästa men jag fick istället njuta av lugnet och ensamheten. 12 km blev det och pulsen höls hög genom att hålla upp tempot även i de större backarna. 

En laavu på vägen. 

Röda kinder halvvägs av allt regn och all blåst

Regn regn och mera regn

Hemma igen såg skorna ut att vara riktigt blöta men fötterna var torra iaf