Vi övade att cykla utan stödhjul

Fredag och inte heller idag har vi haft några uppdrag. Förkylningen fortsätter men jag överlever. Jag bestämde mig för att det nu får vara nog så, jag fredagsstädade lägenheten och pluggade innan jag for iväg och träna. Hellst hade jag farit ut på en långlänk/promenad för vi har haft fantastiskt höstväder idag men stället för att promenera runt här nära stationen   for jag igen iväg till gymmet, satte på bra musik och spinnade iväg i mitt fantasilandskap. Efteråt bjöd syster L på rökt abborre, nam nam! och efteråt tillbringade jag kvällen hos deras tills jag tog mig tillbaka hit till lägenheten för att sova.

Sofia övade att cykla utan stödhjul idag och man kunde minsann se hur mycket det också sitter i psyket att lära sig nya saker. Till en början sprang jag brevid men behövde inte hålla i men S trodde att jag höll. Sen när när jag sa att jag inte hade behövt hålla i och att hon kunde testa att cykla själv tog det många många försök innan det gick men till sist klarade hon att starta, cykla och bromsa. Duktigt S!

Rökt abborre e inte vardagsmat i Hfors

J är garanterat lättast att fånga på bild

Bästa bilden av alla tre barnen Y

Det krävs massor med träning att lära sig cykla

Fullmåne i Muonio-city

Dag 3 - Jag känner mig inte på topp...

Usch, igår kväll kände jag den bekanta, sträva känslan i halsen som alltid kommer strax innan förkylningen riktigt slår till. Och ja, jag vet varifrån smittan kom och hade nog kunnat undvika den, nå bra att vara efterklok. Så idag har jag faktiskt mest suttit här, pluggade på förmiddagen, tog en powernap, åt lunch, surfade, pratade i telefon och nu surfar jag igen. Här är ännu rätt lugnt och jag börjar undra vad jag gett mig in på.

Igår fördrev jag endel av tiden på gymmet men p.g.a. förkylningen tvingade jag mig själv att låta bli idag. Igår träffade jag en dam på gymmet som upplyste mig om alla träningsaktiviteter här finns. Spinning tis, ons och tors, zumba ons, kickboxning lör, volleyboll fredag, jogging söndag (nån typ av tävling?! med typ två deltagare så kanske jag ska delta så kan jag vinna brons :D), cirkelträningen var ännu oklar vilken dag den ska bli osv. Ja, och diktkvällarna på onsdag men de hoppar jag över. Så, vi ska se. Här finns ju nog saker att göra.

Igår kom första uppdraget trots allt, skönt att komma igång, tyvärr blev det inget längre utan slutade med X-5. Ifall det fortsätter att vara så här lugnt tänkte jag tillbringa helgen hos syster L och bara sova här. Det har ändå varit skönt att få fixat allt på to-do listan så nu får jag börja leva det här, lite lugnare livet.

Tittade på flygresor hem idag och höll på att få panik. De enda som flyger är finnair, vilket betyder 200 euro tur-retur, det är ännu inte så farligt men sen flyger dom för tidigt på tisdagar att jag skulle hinna byta skift, onsdagar flyger dom inte och torsdagar bara kvällsflyg så det skulle innebära två "onödiga" dagar här. Så en viss känsla av "tänk om jag inte kommer härifrån" fick jag. Nå, ska prata snällt med P nästa vecka, om det skulle gå att byta en tur så skulle allt vara perfekt. Annars blir det nattåget till Hfors vilket är ett ännu dyrare och mycket mer tidskrävande alternativ.

Dag 2/7 - torka

Snart har det gått två dygn på jobbet och jag väntar ännu på första uppdraget. Bra så, men det värsta är att spänningen bara stiger hela tiden ju längre jag väntar. Helt sysslolös behöver jag ändå inte vara. Sömn och mat är förstås viktigt för att man ska orka så inatt sov jag ynka 10 timmar. Jag hade tänkt skapa nån typ av rutin här så småningom. Tanken är att jag iaf nu att börja med ska studera och läsa in mig från morgonen och eftermiddagen ska fyllas med träning, socialt liv, matlagning och annan typ av rekreation.

Nå, idag lyckades inte min plan, kollega M kom och frågade om jag vill hjälpa henne med hennes sysslor och samtidigt lära mig. Så förmiddagen gick till att kolla olja, och alla andra vätskor (okej okej, jag hade faktiskt nollkoll) samt däcken i bilarna. Under eftermiddagen for jag till hälsocentralen till polikliniken där vi ibland ska hjälpa till. Där la jag märke till hur stora skilnaderna faktiskt är. ”Rusning” var det när det var 3 eller flera patienter på polikliniken. Jag som inte ens är någon stor hygienfanatiker lade märke till en hel del som inte skulle förekomma på mina tidigare arbetsplatser, det märktes också på käsidesin dom har, den är hemsk och jag är tvungen att smörja in händerna massor nu på kvällarna och alla nagelband är redan förstörda. Vårdarna känner också alla patienterna så känslan är minsann annorlunda. Möjligheterna att undersöka och beställa dyra labb-prov finns inte här vilket leder till att man inte alltid vet vad man vårdar men men...

En mycket bra sak har jag ändå märkt som jag gärna skulle ta med mig hem om det skulle gå. Människorna här ”testar först hemma” och ser hur det går innan dom söker sig till vård. Samma mentalitet leder också till att saker och ting inte behöver ske genast vilket gör att det som inte behöver ske på jourtid inte sker, mera sånt där i söder också tycker jag.

I väntan på uppdrag...

Första dygnet av sju på jobbet

Natten innan första skiftet gick inte så bra. Ännu när jag gick och la mig var jag inte alls nervös men så fort lampan släcktes började tankarna snurra, vad händer om...? Trots det har resten av dagen förlöpt lugnt. Jag fick först följa med P till hälsocentralen där den som jourar andra bilen hjälper till vid den värsta rusningen med labbprov några dagar i veckan. Jag jourar första bilen men det var bra att komma igång och lära sig från början. Sen skadade det inte att sticka några gånger eftersom jag inte stuckit så mycket (alls?) i sommar. Under mina två timmar aktiv arbetstid hann vi ta två kaffepauser så arbetstakten är nog annorlunda än jag är van med.

Efter det lunchade jag i min jourlägenhet innan jag tog mig en titt i bilarna. Utrustningen är inte riktigt vad jag är van med, inte heller medicinutbudet men så är ju också uppdragen annorlunda också. Bl.a. så innehöll förlossnings-settet en hel del mera, dessutom gäller det att minnas att ta med dopplern när det blir förlossning, ingen aning om hur den ska användas men men...  Sen finns också en hel del mera traumautrustning, inga märkliga saker men så att man klarar av att vårda lite mera helt enkelt. Medicinerna var ett kapitel för sig så imorgon blir det att plugga, både gamla bekanta mediciner och säkert 10 mediciner som jag aldrig använt ens i simulationscentret i skolan.  

Ikväll hade jag tänkt träna men gymmet var stängt av nån oklar anledning  nytt försök imorgon. Istället tog jag mig nu tid att fixa god mat tills imorgon, man vet ju aldrig när det finns tid att kocka nästa gång. Passade också på att ta några bilder så de som undrar vet hur jag bor här. 

Utsikten åt ena hållet från syster L:s

Mitt egna rum på jobbet och nej, jag beöver inte dela sängen med nån

Vardagsrummet

Köket förstås

Maten i ugnen, grönsaksgratäng och kyckling

Barnvakt och besök på nya arbetsplatsen (!)

Idag väcktes jag tidigt av S, som förövrigt har mycket livlig fantasi har jag fått lära mig. En hel del fick hon lurat i mig men nu när jag vet bättre så ska jag akta mig mera.

På eftermiddagen gjorde jag ett snabbt besök till min nya arbetsplats efter att det visat sig att ingen riktigt visste var den låg. Träffade bossen som verkade riktigt trevlig och han visade mig runt, berättade om jobbet och gav mig mina nya arbetskläder och jag säger bara wow! Snygga kläder (för att användas på jobbet) och t.o.m. i damstorlekar och det som saknades lovade han atthd beställa imoron, bl.a. en Haglöfs softshell jacka som bara fanns i nummern L eller XL. Bostaden var också superfin, den blev klar i somras så den var verkligen fräsch. Jag ser verkligen fram emot morgondagen! Förhoppningsvis kommer det också bilder så småningom. Håll till godo.

P öppnade också mina ögon för hur hösten kan se ut. Det enda jag minns var ”20 timmars uppdrag” ojoj, då förstår man att 24 timmars skift kanske inte fungerar.

Ikväll skötte jag barnen och kände mig stolt när 2 av 3 låg och sov när syster L kom hem. Jag klarade middagen (som var färdigkokt), lugna leken och nattningsprocessen helt själv men ändå rum för lite förbättrinar.

Till sist undrar jag.. vad ska man göra när g h och ä fungerar så dåligt att de ibland inte fungerar alls?

Muonio-Lappland

Resan norrut gick bra. När jag vaknade på morgonen hade stadsbilden bytts ut mot skog och fjäll. Tågsällskapet verkade också vara nytt för med mig hade jag inte längre x antal överförfriskade utan tåget var fullt av pratglada pensionärer.

Syster och syskonbarnen S, A och J hämtade mig från tåget i Kolari. Sen dess har dagen fyllts av vilda lekar, skratt och några tårar när leken varit för vild. Tiden gick så snabbt att jag glömde ringa M som jag lovat, istället ringer han oroligt och undrar om jag kommit fram.

Jag ska nu skärpa mig med maten efter sommarens fusk så nu är det LCHF som gäller. Tror det kommer att gå hur bra som helst och hoppas på bra resultat efter nyår när jag ska börja prova klänningar. Ingen träning har jag ännu hunnit med, det får bli en annan dag. Bilderna härifrån får också vänta men kameran är nu iaf upp-packad så snart ska ni få se var jag bor.

Äventyret har börjat

För mindre än en timme sen pussade jag farväl till M. Det känns konstigt. Ikväll lämnar jag stressen, trafiken och folkmassorna för att imorgon stiga av tåget i de norra delarna av Finland för att möta naturen, utmaningarna och lugnet. Allt jag behöver för fyra månader finns nu nedpackade i två stora väskor plus handväskan förstås.

Jag sitter i restaurangvagnen, det är lördagskväll så de flesta har fått i sig en öl för mycket. Själv tittar jag på några avsnitt av Scrubs och skriver det här blogginlägget som jag tänkt posta när jag får möjlighet. Tror bloggen ännu mer kommer att fungera som en plats för mig att skriva ner mina tankar under den här resan, vilket antagligen kommer att betyda långa inlägg och antagligen många som kommer att sakna struktur. Kommer kanske inte att bry mig så mycket vem som läser men förstås blir jag glad för alla kommentarer.  

För mig gick farvälet förvånansvärt lätt. Kanske är det tack vare veckan jag och M fick tillsammans. Det har varit en lugn vecka utan väckarklocka, god mat och en mycket chill. Några tårar föll ändå på stationen men inte många. Det här är ett äventyr vi båda diskuterat länge. M har länge velat testa att bo ensam och ja, jag tror att det kan vara nyttigt för oss båda. Jag vill visa mig själv att jag klarar att stå på mina egna ben. Så för att ännu en gång göra det klart för alla som undrat. Trots det här äventyret fortsätter vi att planera bröllopet som vi tänkt.

Jag ser fram emot det som väntar mig med spänning. Jobbet är mest spännande. Jag har ingen aning om vart jag kommer, vad mina uppgifter kommer att vara och vem jag kommer att jobba med eller hur arbetsbilden kommer att se ut. Kommer jag att hinna sova på nätterna? eller kommer jag att vara utvilad varje gång jag kommer från jobbet? Som tur är kommer syster och hennes familj att ge mig trygghet och stöd i vardagen och säkert en hel del glädje tillsammans med barnen.

Så småningom ska jag söka mig till min sovhytt (?) och försöka ta mig upp i sängen. Jag hoppas kunna sova inatt och inte störas av alla stop och alla du-dunk som det innebär att åka nattåg.

Uppdatering följer...