Vardag

Vardagen  här på frälsarevägen har återigen lagt sig. Vardag betyder jobb, bröllopsplanering och träning. Inget nytt så därför har det varit tyst på bloggen. Jag kände ändå att det var dags att byta ut den vintriga layouten till något somrigare.

Jobbmässigt har jag lärt mig massor, trivs på jouren men saknar friheten man har i ambulans så planerna är att göra något åt saken till hösten. Endera blir det jobb byte eller studier på Arcada men en förändring behöver jag. Jobbet på jouren känns för enformigt för att jag ska trivas till 100 %.

Bröllopsplanerna går framåt i snabb takt. Ännu har vi ingen stress, vi ar varandra, ring och präst och hindersprövningen är gjord så gifta blir vi även om vi inte hinner vika alla servetter klart. Mera om bröllopsförberedelserna kan man läsa om vi vår bröllopsblogg som finns länkad uppe på bloggen.

Träningsmässigt har det varit lite trögt under våren men genast när jag haft möjlighet har jag tagit mig till gymmet för att träna. Cykeln står ännu i förrådet men jakten på en ny har redan börjat. Efter helgen är jag kanske ägare till en ny :) Målet är alltså Hfors-Kronoby eller tvärtom i sommar. Jag har bokat ledigt från jobbet och syster L har samtidigt ledigt så det borde iaf vara genomförbart. Nu är det bara träning, träning och träning som saknas.

Jobb jobb jobb och veckan i Muonio

Jobbar, äter, sover så ser min vardag ut för tillfället. Förra veckan fick jag däremot en skön paus i underbara Muonio. Jag satt ute i vårsolen och njöt av morgonkaffet, vårdade några patienter och umgicks med syster L och barnen. Helgen var jag ledig så jag passade på att hälsa på vännerna där, SKIDA över till Sverige och fira J som fyllde 2 år. Kropp och själv mådde gott efter en vecka på "spa".

Kom igår fram till att jag trivs helt ok på mitt nuvarande jobb. Ju mera man lär känna sina kolleger och ju mera man kan själv desto trevligare blir det. Men problemet är att jag vet ett jobb där jag trivs ännu bättre men just nu är det inte rätt tidpunkt att jobba där.

Längtar bort

Känner att min blogg alltid ibland blir en klagomur. Förlåt, livet är inte så hemskt men jag har mest behov att skriva av mig då. Veckan i Muonio börjar gå mot sitt slut, visst har jag trivts men inte var det ju som förr, mycket har ändrats. Veckan gav mig iaf tid att tänka och en hel del har klarnat.

Det första jag kommit till insikt om handlar om Hfors. Jag längtar så fruktansvärt mycket bort från stan. Jag saknar närheten, vänner, familjen. Visst har längtan funnits förr men nu är den av någon orsak extra stark. Jag känner att jag sett stan och vet vad den har att erbjuda. Nu vill jag se nåt annat. Dels vill jag börja om från noll men dels längtar jag också efter nåt bekant. Den senaste tiden har längtan varit så stark att jag känt tårarna bränna när jag tänker på hur länge det ännu är kvar innan vi kan lämna stan, uschdå.

Och om och om igen kommer jag fram till följande. Martin är min styrka i livet, vad skulle jag göra utan honom? Jag saknar honom så fruktansvärt efter bara en knapp vecka, vad snabbt man blir van att ha varandra nära igen. Han får mig alltid på bra humör och jag kan alltid lita att han finns där.

Martin, du gör mig lycklig

Är det okej

Ibland undrar jag, är det ok att erkänna att man är riktigt, riktigt trött för isf är jag det. Skulle jag ha möjlighet skulle jag för tillfället sova 12 timmar varje natt men varje morgon ringer väckarklockan och tvingar upp mig ur sängen. Tröttheten gör att mitt tålamod är noll och mitt humör är på botten. Av någon orsak orkar jag någorlunda hålla ihop på jobbet och kan hålla upp en fasad av vänlighet även om jag inom mig hör en röst som skriker ut det jag egentligen vill säga när jag istället biter ihop ler och förklarar om igen för 100:e gången hur allting fungerar på jouren.

Ibland undrar man när man diskuterar med andra vilka supermänniskor de är eftersom dom orkar och hinner med massor av projekt vid sidan av jobb, familj osv. För just nu orkar jag inte med allt det. Eller är det så att vi alla försöker hålla upp en fasad av starka, engagerade människor som hinner och orkar med allt och lite till. Jag måste iaf erkänna att jag ibland lider av duktighets-syndromet. Nu är det ändå så att jag måste erkänna att jag inte alls är duktig utan är i behov av vila och uppmuntrande ord för att orka. Nu blir det sängen och förhoppningsvis 9 timmar sömn innan klockan igen ringer 5.30 för att få mig iväg till jobbet.

Maratonspinning

Jag och L deltog ju på maratonspinning i lördags. Tufft var det, speciellt när vi insåg att de ändrat på konceptet från ifjol och inte körde tre 45 min pass med paus emellan utan 2,5 timmar spinning i sträck. Det här gjorde att medelpulsen blev förvånansvärt hög eftersom den inte hann sjunka emellan dessutom blev det en tuff slutspurt den sista halvtimmen vilket höjde pulsen ännu mera.
Skönt var det iaf efteråt och varken L eller jag hade ont efter spinningen. När jag deltog ifjol gjorde jag antagligen det felet att jag sovit för lite innan, ätit för dåligt och fyllde inte på med salt för jag mådde riktigt dåligt efteråt ifjol. I år gjorde jag förbättring, sov en hel natt, åt ordentligt med morgonmål och lite rågbröd innan själva träningen. Dessutom testade jag att fylla på med salt under sista tredjedelen av träningen. Nästan 2000 förbrända kalorier blev det, medelpulsen var 180 och maxpuls 209 alltså ganska nära min maxpuls på 213.
Nästa mål blir att få ta fram cykeln i vår och så småningom köpa en ny cykel till sommaren.

Allting hittar sin plats

Före

Efter

När jag och M flyttade in på Frälsarevägen för 3,5 år sedan trodde jag aldrig att lägenheten skulle kännas som hemma men det har den gjort. I lägenheten har det däremot alltid funnits ett hörn fyllt med saker som vi helt enkelt inte hittat plats åt ännu. Högen med saker minskar däremot med tiden, endel saker hittar sin plats, endel slängs bort och samtidigt kommer kanske nya saker. I fredags for vi till IKEA med R som just flyttat och mitt och M:s mål var att göra något åt just det här hörnet med saker. Riktigt nöjda blev vi, vi tyckte vi fick valuta för pengarna och tack vare att vi tog en före och en efter bild såg vi hur stor skillnaden var på riktigt. Vi blev riktigt förvånade när vi tittade på fotona. Och då blev vi inte riktigt klara heller, en låda ska ännu föras ut i förrådet. Vad tycker ni, blev det inte lite bättre iaf?

En ny familjemedlem

 Förra helgen flög jag och M till Uleåborg för att vara med på K:s dop. En vacker kille måste jag säga och jag och M var glada och stolta att vi får vara hans faddrar.