Misslyckade macaroner

Igår tänkte jag passa på att testa de små söta bakverk som verkar finnas överallt idag. Jag tycker de är super söta till utseendet iaf, hade aldrig smakat dem förut. Så hur gick det..?
Smeten såg konstig ut och jag misstänkte att jag gjort nåt fel men riktigt bra blev de i ugnen, kanske skulle ha behövt ha en bättre ugn med jämnare temperatur. De såg alltså helt ok ut, och smörkrämen emellan verkade också helt ok. När jag och M provsmakade bakverken åkte resten i roskisen ganska snabbt, super söta både till utseende och smak. Men än ger jag inte upp. Jag tror jag ska testa en lite syrligare fyllning nästa gång. Förhoppningsvis ska vi kunna bjuda våra gäster på de här bakverken i sommar. (inte just de här då men liknande)

http://deerlybelovedbakery.blogspot.com

Att möta en annan människa

När unga män och kvinnor söker in till en vårdutbildning lär den vanligaste orsaken att vi vill hjälpa människor eller att vi vill ha ett jobb med människor. Därför förvånas jag över hur kall vårdpersonal ibland kan vara. Hur kan vi ignorera människor som är ledsna, rädda, oroliga. Igår frågade jag en kollega om patient x gråter eller om x bara är flunssig. Till svar fick jag; "vilket som, jag skulle ändå inte bry mig." Samma attityd finns också  bussen eller tåget påväg nånstans. Alla stirrar rakt ut i luften eller fokuserar på fläcken på golvet i rädsla att se en annan människa.
Den här attityden gör mig arg. Visst finns det dagar när vi inte bara orkar men när jag tittar tillbaka så har de gånger man mött en okänd människa och tagit del av de känslor människan bär på gett så mycket tillbaka och t.o.m. nångång format mig som person. Så du som läser, jag ger dig en utmaning. Våga möta de människor du har runt omkring dig idag. Våga titta upp, att möta en annan människa behöver inte betyda att du sitter timtals och diskuterar. Det kan räcka med ett vänligt leende.

Omställning

Jaa, här är det tyst som vanligt. Orsaken är inte tidsbrist den här gången. Istället går all min energi till att ställa om mig till livet här i Hfors. Visst trivs jag, men allt är ju så annorlunda och tankarna snurrar, vad vill jag göra med mitt liv? Nu när jag sett att det finns många sätt att leva på, varför nöja sig med det som de flesta andra gör. Nå, vi får se.

Nya jobbet började i måndags. Jag trivs och lär mig massor men visst är det va 1000 gånger stressigare än det tidigare jobbet. Nu på måndagen kommer jag att räknas in i personalstyrkan som vanligt vilket betyder ännu mera stress, så håll tummarna för mig. Jag önskade mig en vecka ledigt i mars, då är planerna att åka norrut igen och träffa bekanta, ännu får vi se om det lyckas. Dessutom har jag lovats tre veckor ledigt i sommar kring bröllopet, dit längtar jag.

Annars har jag kommit igång med träningen och lunchandet och caféandet med vännerna. Att ta sig tid för att träffa vänner är något jag börjat prioritera mera efter hösten. Ni vänner är ju så viktiga för mig, hur skulle jag klara mig utan er?

Long time no see

Dagarna bara rusar iväg och bloggen har fått ta en paus under jul/nyårsfirandet. Julen firades som sagt i jobbets tecken även om det var rätt lugnt och jag hann fira tillsammans mes syster L:s familj. I mellandagarna samlades hela familjen Bäck i Muonio och njöt ett par dagar av gemenskapen. Strax innan nyår tog jag mitt pick och pack och flög söderut där kärleken väntade på mig. Vi firade nyår tillsammans med de bästa L och J, J och A. Det var ett av de bästa nyåren jag och M firat tillsammans. Efter nyåret tog vi tåget norrut till Öbotten där vi träffat familj och vänner i en vecka nu. Programmet har varit intensivt och både jag och M var trötta när vi igen sa farväl till varandra ikväll. M åker söderut imorgon och jag stannar här ännu till lördag när jag flyger tillbaka till vardagen.

Visst saknar jag Muonio, barnen och jobbet men mer och mer känner jag att Hfors kommer att få vara min stad ännu en tid framöver. Endel besök kommer det nog att bli, ett ännu i vår hoppas jag.

Året var 2011

Jag hittade ett gammalt inlägg från januari i år där jag skrev ner mina planer och tankar för året. Den största förändringen skulle vara kosten, den nya bokstavskombinationen LCHF skulle testas ett par månader och månader blev snart ett helt år. Det har gått lite i perioder, ibland har jag varit mera noga, ibland mindre men hittills har jag varit nöjd och har mått bra. 7kg lättare blev jag, målet uppnåddes inte men å andra sidan har jag inte heller bråttom. Jag är piggare och orkar träna mera bra så.

Det andra som skulle ske under året var att jag skulle bli klar första vårdare och det blev jag i juni i år som planerat. Våren var tuff men jag och några andra kurskamrater klarade det iaf, duktiga vi.

Norge-resan blev istället en Muonio-resa och jag är riktigt nöjd med hur det blev.

Jag är nöjd med året som gått och de mål jag uppnått under året. Jag är för tillfället lycklig och nöjd med livet och jag ser fram emot år 2012 med spänning.

Två dygn kvar

Nu är det bara två dygn kvar på jobb här i Muonio. Eftersom det verkar finnas ett överflöd av fritid här på jobbet tänkte jag summera min tid här.

September kändes helt ok. Jag var förvånad över hur fort tiden gick och snart skulle jag ju få åka hem igen. Jag levde halva mitt liv här och halva jag var fortfarande i Hfors. Det tog en tid innan jag lärde mig rytmen här. Ingen stress ingen brådska, jag kunde inte förstå hur man kunde leva så lugnt här.

I oktober åkte jag första gången hem. Resan gav mig styrka och ork att fortsätta kämpa vidare. Så småningom började arbetskompisarna också kännas bekantare och jag började trivas bättre på jobbet. Ännu längtade jag ändå hem. Jag hade svårt att njuta av fritiden för här fanns ju inget att göra ändå.

November var det allra tuffaste månaden. Många tårar fälldes och många suckar hördes. Dagarna räknades fram och tillbaka, dividerades och vändes och vreds för att få tiden att gå fortare. Halvvägs in i månaden började jag istället fundera på om det kanske fanns en större mening med att jag kommit hit, hade någon haft ett finger med i spelet? Jag kände att det här var min plats just nu och började istället se möjligheter med min tid här. I slutet av månaden blev det en andra resa hem.

December har gått alltför fort. Jag trivs här alldeles för bra och har svårt att skiljas från alla vänner här. Jag har fått vänner för livet och jag trivs på jobbet. Att inte längre fara på jobb för att få pengar utan för att jag trivs känns oerhört befriande. Ännu har jag två dygn kvar på jobbet. Två tunga dygn som innebär många tunga farväl och antagligen några tårar ännu. Jag har växt som människa här och jag har utvecklats yrkesmässigt och jag är på alla sätt nöjd med tiden här.

Midnatt råder tyst det är på bloggen

Här har varit tyst ett tag på bloggen. Orsaken är min lediga vecka. Det har varit Luciafirande, jag har inhandlat renkött, julstädande, födelsedagsfirande och utekväll med vännerna. På detta har det varit en hel del grubblande och funderade. Vad vill jag i framtiden, var är viktigt i livet och sånt. Nu fortsätter jobbet, sista arbetsveckan ligger framför mig, eller det är mer än en vecka, 9 dagar närmare bestämt. Just nu njuter jag av "sista..." av allt. Idag var det sista labbdagen, imorgon sista avdelningsdagen, torsdag sista polidagen och sen börjar jag joura dygnet runt igen.

Träningen har gått bra under hela hösten tycker jag även om jag inte delat varje träningstillfälle här. En hel del spinning har det blivit, på detta lite muskelstyrka, ingen skidning blev det tyvärr men kanske jag får ta och resa hit i vår och skida en vecka. Vi får se, sen var det ju också Spanienresan och bröllop som ligger på under våren så det kan hända att det blir svårt att ännu få en ledig vecka för att komma hit.

En tråkig händelse i grannkommunen med en av kollegerna fick oss alla idag att tänka på att njuta av livets små goda stunder.