Året var 2011

Jag hittade ett gammalt inlägg från januari i år där jag skrev ner mina planer och tankar för året. Den största förändringen skulle vara kosten, den nya bokstavskombinationen LCHF skulle testas ett par månader och månader blev snart ett helt år. Det har gått lite i perioder, ibland har jag varit mera noga, ibland mindre men hittills har jag varit nöjd och har mått bra. 7kg lättare blev jag, målet uppnåddes inte men å andra sidan har jag inte heller bråttom. Jag är piggare och orkar träna mera bra så.

Det andra som skulle ske under året var att jag skulle bli klar första vårdare och det blev jag i juni i år som planerat. Våren var tuff men jag och några andra kurskamrater klarade det iaf, duktiga vi.

Norge-resan blev istället en Muonio-resa och jag är riktigt nöjd med hur det blev.

Jag är nöjd med året som gått och de mål jag uppnått under året. Jag är för tillfället lycklig och nöjd med livet och jag ser fram emot år 2012 med spänning.

Två dygn kvar

Nu är det bara två dygn kvar på jobb här i Muonio. Eftersom det verkar finnas ett överflöd av fritid här på jobbet tänkte jag summera min tid här.

September kändes helt ok. Jag var förvånad över hur fort tiden gick och snart skulle jag ju få åka hem igen. Jag levde halva mitt liv här och halva jag var fortfarande i Hfors. Det tog en tid innan jag lärde mig rytmen här. Ingen stress ingen brådska, jag kunde inte förstå hur man kunde leva så lugnt här.

I oktober åkte jag första gången hem. Resan gav mig styrka och ork att fortsätta kämpa vidare. Så småningom började arbetskompisarna också kännas bekantare och jag började trivas bättre på jobbet. Ännu längtade jag ändå hem. Jag hade svårt att njuta av fritiden för här fanns ju inget att göra ändå.

November var det allra tuffaste månaden. Många tårar fälldes och många suckar hördes. Dagarna räknades fram och tillbaka, dividerades och vändes och vreds för att få tiden att gå fortare. Halvvägs in i månaden började jag istället fundera på om det kanske fanns en större mening med att jag kommit hit, hade någon haft ett finger med i spelet? Jag kände att det här var min plats just nu och började istället se möjligheter med min tid här. I slutet av månaden blev det en andra resa hem.

December har gått alltför fort. Jag trivs här alldeles för bra och har svårt att skiljas från alla vänner här. Jag har fått vänner för livet och jag trivs på jobbet. Att inte längre fara på jobb för att få pengar utan för att jag trivs känns oerhört befriande. Ännu har jag två dygn kvar på jobbet. Två tunga dygn som innebär många tunga farväl och antagligen några tårar ännu. Jag har växt som människa här och jag har utvecklats yrkesmässigt och jag är på alla sätt nöjd med tiden här.

Midnatt råder tyst det är på bloggen

Här har varit tyst ett tag på bloggen. Orsaken är min lediga vecka. Det har varit Luciafirande, jag har inhandlat renkött, julstädande, födelsedagsfirande och utekväll med vännerna. På detta har det varit en hel del grubblande och funderade. Vad vill jag i framtiden, var är viktigt i livet och sånt. Nu fortsätter jobbet, sista arbetsveckan ligger framför mig, eller det är mer än en vecka, 9 dagar närmare bestämt. Just nu njuter jag av "sista..." av allt. Idag var det sista labbdagen, imorgon sista avdelningsdagen, torsdag sista polidagen och sen börjar jag joura dygnet runt igen.

Träningen har gått bra under hela hösten tycker jag även om jag inte delat varje träningstillfälle här. En hel del spinning har det blivit, på detta lite muskelstyrka, ingen skidning blev det tyvärr men kanske jag får ta och resa hit i vår och skida en vecka. Vi får se, sen var det ju också Spanienresan och bröllop som ligger på under våren så det kan hända att det blir svårt att ännu få en ledig vecka för att komma hit.

En tråkig händelse i grannkommunen med en av kollegerna fick oss alla idag att tänka på att njuta av livets små goda stunder.

Aurinko ei nouse

Oj nej! hur ska jag klara mig nu?! Kollade in väderprognosen i Muonio för helgen och en mening "pisti silmiin" och det var "aurinko ei nouse". Inte för att jag saknat solen idag, inte heller den senaste veckan, men när såg jag solen sist? när försvann den? Visst har jag märkt att solen bara varit uppe en rikigt kort tid men när försvann den helt? Det är som att minnas sista kramen eller pussen av M, första gången jag for iväg norrut fick jag lite panik av att inte minnas "sista gången". Jag får förgylla bloggen med lite sommarsol iaf så att jag inte glömmer bort.

Luciadagen

13 december är en alldeles speciell dag tycker jag. Det är nu den riktiga julkänslan brukar infinna sig i samband med Lucia firandet. Här firade vi också Lucia tillsammans med barnen. Tyvärr har ju Muonio ingen egen Lucia som vi kan gå och titta på. Lussekatter bakade jag igår så att Lucian fick gå och dela ut till grannarna.

S och A lussade för oss

Idag passade jag också på att fixa naglarna. Snygga blev de. Jag har ju annars så torra och hemska naglar så just nu njuter jag av att för ens en stund känna mig lite kvinnlig :)

Snygga naglar får mig att må SÅ mycket bättre. En fjäril gör mig sällskap på ringfingrarna. 

I

Ledig vecka

En sista ledig vecka har jag innan det blir att flytta söderut igen. Veckan är fylld med program och mera lär det bli men å andra sidan hoppas jag få ut så mycket av den sista tiden här som möjligt ännu.

Idag ska det bakas lussebullar och tränas med L. Imorgon är det Lucia, får se hur dagen påverkas av det, dessutom har jag bokat tid för att fixa mina naglar till tisdagen. Man måste ju lite förbereda sig för att kunna återvända till civilisationen och när folket här säger att mina naglar ser hemska ut är det verkligen dags. På lördag är fyller S och M år, så det leder säkert till lite extra program. Här emellan hoppas jag få ordning på mina grejer så att jag ens har en liten aning om hur jag ska få med mig allt härifrån. Dessutom ska jag hämta renkött nån dag. Och ja, sen är det jul snart också så lite ska vi väl förbereda inför julen om vi hinner gissar jag. Julfest förstås och får se, kanske ett besök till Levi och simma med barnen. Ja, och ett besök till Kåtan om jag hinner, ska se. Och så hoppas jag hinna skida och åka snöskoter, för det är ju så kul!

Jag har en känsla av att den här veckan kommer att gå alldeles för fort.

Svenskfinland växer

Vad tycker ni om en sån här karta? I helgen utvidgades Svenskfinland med en kommun, numera behöver vi finlandssvenskar inte lägre hålla oss till kusten. Språkfrågan diskuterades ivrigt i helgen och vi (läs jag) beslöt enhälligt att Muonio numera är en svenskspråkig kommun.

Pikkujoulut

Återvände till jobbet en många erfarenheter rikare. Allt som hände i helgen tåls inte att delas här men väldigt roligt hade vi. I ett tidigare inlägg skrev jag att hur trött jag var på finskan och att jag önskade att Muonioborna istället skulle lära sig svenska. Jag trodde det skulle vara svårare att gå alla här att prata svenska än att få vännerna och M hit men tänk så fel jag hade. Efter några glas pratade alla svenska med mig, hur trevligt som helst. Så då var det bara punkt ett kvar på min lista. Så vad innehöll helgen annat då? Snöskotrar, bastu, vakbad, julbord med mera.

Finska språket

Hoi-oi-oi. Många har kommenterat min tid här i Muonio med "oj, vad du kommer att lära dig mycket finska". Och jo, visst har jag lärt mig massor men den här veckan har jag börjat känna samma hat mot språket som jag kände nångång i lågstadiet. Usch usch, det är ju inget vackert språk nej. Detta har resulterat i att jag nu under ett par dagar har satt min hjärna på off när arbetskamraterna pratar finska och orden blir bara ett bakgrundssvammel. Nej, för att jag ska kunna stanna på den här platsen borde jag:

1. Få hit M och alla vänner
2. Lära Muonioborna flytande svenska

Det jag ändå är förvånad över är att det här finns en såpass positiv inställning till språket, inte alls som i söder. Här vill man gärna lära sig svenska och betjänar sina kunder med den svenska man kan, toppen och tio plus! Bara en medarbetare fick ärligt höra att nej, öva lite mera på svenskan eller låt bli att prata. Ett ord kan kan iaf, "Sjutton!" även om jag försökt förklara att vi nog är få finlandssvenskar som använder uttrycket.
Att jag stängt av lyssnandet har resulterat i att vännerna här funderar om allt är okej och vad som hänt. Allt är bra men nej, nu orkar jag inte lyssna och förstå.

LCHF pepparkakor

Jag tänkte sprida receptet vidare även om jag själv inte testat att baka de här pepparkakorna. Pepparkakorna ska passa för oss LCHF:are. Jag väljer ändå att äta vanliga pepparkakor men istället nöja mig med en. Samma princip gäller bröd för mig. Numera finns det lågkolhydratbröd i butiken. Jag har ännu inte smakat brödet men de jag pratat med verkar vara mycket missnöjda. Istället njuter jag nångång ibland av en skiva riktigt gott bröd med mycket pålägg ifall jag känner att jag vill ha bröd.

Jag har nu kommit så lång att jag känner att jag klarar av endel kolhydrater ibland utan att ha några problem att nöja mig med lite och sen igen övergå till lågkolhydratkost.

Det här receptet har jag lånat från Kostvägen

2 dl mandelmjöl

125 g smör

0.5 dl sukrin

2 krm mald kryddnejlika  

2 krm kardemumma

3 krm kanel

1 ms kfiber husk

1 dl kokosmjöl

2 vispade äggvitor

Smält smör och rör ner kryddor och sukrin. Tillsätt mandelmjölet och fiberhusken och låt stå ca en halvtimme. Vispa under tiden äggvitorna till ett hårt skum. Vänd ner i smeten och tillsätt kokosmjölet. Forma till en rulle och lägg i folie i kylen.

Kavla ut degen (mellan plast) eller skär runta kakor direkt från rullen.

Låt vara i ugnen ca 7-10 minuter på 200 grader. Kolla konsistensen och om du vill ha dem hårdare, låt torka i ugnen på LÅG temp (50-70 grader) ca en halvtimme-1 timme.

Jag vill inte!

Huh, två tuffa dyng på jobbet ligger bakom och alltför få av de timmarna har jag kunnat sova. Fredag-lördag är det pikkujoulut här på jobbet så då får jag ett par dagar extra ledigt, wohoo. Det känns ändå lite vemodigt, nu när jag faktiskt börjat lära känna människorna här så har jag börjat trivas ännu bättre och snart blir jag tvungen att lämna alla igen. Nå, jag vet ju att jag alltid är välkommen tillbaka. Vem vet, kanske jag nångång kommer tillbaka för en tid.

Det är ändå helt klart att det inte blir någon fortsättning här efter nyår. Jag har nämnligen blivit lovad jobb på Mejlans jour vilket är en toppen plats med tanke på de möjligheter jobbet ger. Jag kommer att ha världens möjlghet att lära mig massor och få en bra erfarenhet. Det tråkiga är bara att jag igen kommer att rivas upp och igen blir jag tvungen att lära känna nya människor på jobbet. Visst är det roligt att lära känna nya människor men lite börjar man ju tröttna när det nu är tredje arbetsplatsen på ett år och jag har ju trivts så bra på båda platserna tidigare. Nå, jag har bara mig själv att skylla. Men jag vet också att jag inte hade velat vara utan den här erfarenheten här i norr.

Pepparkaksbak

I söndags passade vi på att baka pepparkakor med barnen när jag var ledig. Pepparkaksbak är nog en av de saker som gör att julstämningen infinner sig. Och visst funkade det, när jag vaknade på jobbet på måndagen kändes det av nån orsak som julaftonsmorgon. Taktiken var väldigt variernade. S tyckte att vi skulle göra många pepparkakor och var noga med att ingen fick smaka på "hennes" pepparkaksdeg. A tog istället ut några pepparkakor och skyndade sig sen att äta så mycket av degen mellan som han bara hann innan nån annan han plocka undan den. Nå, det är bara jul en gång i året.

 

Barnen gillade de nya pepparkaksformarna, sniglar, björnar och igelkottar är inte så traditionellt

Älgarna var också snygga men väldigt svåra att flytta