Nu är det bara två dygn kvar på jobb här i Muonio. Eftersom det verkar finnas ett överflöd av fritid här på jobbet tänkte jag summera min tid här.
September kändes helt ok. Jag var förvånad över hur fort tiden gick och snart skulle jag ju få åka hem igen. Jag levde halva mitt liv här och halva jag var fortfarande i Hfors. Det tog en tid innan jag lärde mig rytmen här. Ingen stress ingen brådska, jag kunde inte förstå hur man kunde leva så lugnt här.
I oktober åkte jag första gången hem. Resan gav mig styrka och ork att fortsätta kämpa vidare. Så småningom började arbetskompisarna också kännas bekantare och jag började trivas bättre på jobbet. Ännu längtade jag ändå hem. Jag hade svårt att njuta av fritiden för här fanns ju inget att göra ändå.
November var det allra tuffaste månaden. Många tårar fälldes och många suckar hördes. Dagarna räknades fram och tillbaka, dividerades och vändes och vreds för att få tiden att gå fortare. Halvvägs in i månaden började jag istället fundera på om det kanske fanns en större mening med att jag kommit hit, hade någon haft ett finger med i spelet? Jag kände att det här var min plats just nu och började istället se möjligheter med min tid här. I slutet av månaden blev det en andra resa hem.
December har gått alltför fort. Jag trivs här alldeles för bra och har svårt att skiljas från alla vänner här. Jag har fått vänner för livet och jag trivs på jobbet. Att inte längre fara på jobb för att få pengar utan för att jag trivs känns oerhört befriande. Ännu har jag två dygn kvar på jobbet. Två tunga dygn som innebär många tunga farväl och antagligen några tårar ännu. Jag har växt som människa här och jag har utvecklats yrkesmässigt och jag är på alla sätt nöjd med tiden här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar