Ibland undrar jag, är det ok att erkänna att man är riktigt, riktigt trött för isf är jag det. Skulle jag ha möjlighet skulle jag för tillfället sova 12 timmar varje natt men varje morgon ringer väckarklockan och tvingar upp mig ur sängen. Tröttheten gör att mitt tålamod är noll och mitt humör är på botten. Av någon orsak orkar jag någorlunda hålla ihop på jobbet och kan hålla upp en fasad av vänlighet även om jag inom mig hör en röst som skriker ut det jag egentligen vill säga när jag istället biter ihop ler och förklarar om igen för 100:e gången hur allting fungerar på jouren.
Ibland undrar man när man diskuterar med andra vilka supermänniskor de är eftersom dom orkar och hinner med massor av projekt vid sidan av jobb, familj osv. För just nu orkar jag inte med allt det. Eller är det så att vi alla försöker hålla upp en fasad av starka, engagerade människor som hinner och orkar med allt och lite till. Jag måste iaf erkänna att jag ibland lider av duktighets-syndromet. Nu är det ändå så att jag måste erkänna att jag inte alls är duktig utan är i behov av vila och uppmuntrande ord för att orka. Nu blir det sängen och förhoppningsvis 9 timmar sömn innan klockan igen ringer 5.30 för att få mig iväg till jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar