Längtar bort

Känner att min blogg alltid ibland blir en klagomur. Förlåt, livet är inte så hemskt men jag har mest behov att skriva av mig då. Veckan i Muonio börjar gå mot sitt slut, visst har jag trivts men inte var det ju som förr, mycket har ändrats. Veckan gav mig iaf tid att tänka och en hel del har klarnat.

Det första jag kommit till insikt om handlar om Hfors. Jag längtar så fruktansvärt mycket bort från stan. Jag saknar närheten, vänner, familjen. Visst har längtan funnits förr men nu är den av någon orsak extra stark. Jag känner att jag sett stan och vet vad den har att erbjuda. Nu vill jag se nåt annat. Dels vill jag börja om från noll men dels längtar jag också efter nåt bekant. Den senaste tiden har längtan varit så stark att jag känt tårarna bränna när jag tänker på hur länge det ännu är kvar innan vi kan lämna stan, uschdå.

Och om och om igen kommer jag fram till följande. Martin är min styrka i livet, vad skulle jag göra utan honom? Jag saknar honom så fruktansvärt efter bara en knapp vecka, vad snabbt man blir van att ha varandra nära igen. Han får mig alltid på bra humör och jag kan alltid lita att han finns där.

Martin, du gör mig lycklig