Den sista dagen och de 100km vi hade framför oss kändes lätta på morgonen. Efter några 10km märkte vi att dagen ändå skulle bjuda på sina utmaningar. Musklerna och knoppen var trött. Skavsåren blev bara värre och 100 km kändes som en evighet. Egentligen bjöd inte dagen på nått nytt utan istället gällde det att fokusera på målet och helt enkelt inte ge sig. Pauserna blev ännu flera och medelhastigheten kröp ner till 20km/h. Vi lunchade på en ABC och uppskattade att vi hade ca 50km kvar men det blev nästan 10km längre vilket också tog på. Till sist började vi ändå känna igen oss. Klaukkala susade förbi och vi passerade Vanda gränsen och vi kände oss nästan hemma. En bit efter den efterlängtade Helsingforsgränsen var det dags att dela på oss och cykla den sista biten hem ensam.
Väl hemma hade Martin städat och kockade medan jag duschade. Jag tvingade ut mig på ännu en sista promenad och stretchade envist för att undvika stela muskler på jobbet följande dag. Och visst lönade det sig. Den värsta värken jag hade under resan var första dagen muskelkramper, akillessenorna som värkte och skavsåren. Dagen efter kände jag inte av annat än skavsåren och lite i akillessenorna. Sista dagens saldo blev 105km.
 |
| Trötta men stolta |
Vi klarade det syster! Jag hade en underbar resa, och vi bevisade att vi kan göra som helst bara vi vill. En vecka efter resan väljer jag att komma ihåg alla trevliga människor som hejade på oss på vägen och känslan av att överraska sig själv.
1 kommentar:
Härlig cykeltur! Men är det inte dags att uppdatera:) Kram/Iris
Skicka en kommentar