LCHF plättar

De här kan jag varmt rekommendera som alternativ till vanliga "mjölplättar". Receptet räckte mer än väl till mig så resten av degen är nu i kylskåpet så jag ska testa att steka några imorgon också om jag hinner... I det recept jag utgick från skulle man ha i sötningsmedel också men jag tyckte kokosen i sig var så söt så jag hoppade över.

2 ägg
1,5 dl kokosmjöl
1 dl grädde
lite salt

Blanda ihop allt och stek i smör. Plättarna håller inte ihop lika bra som vanliga plättar tyckte jag men här fanns inte en enda stekspade och de små plättarna gick helt ok att svänga med gaffel och kniv även om de inte blev så estetiska. Jag åt dem med gräddglass men man kan också t.ex. sätta grädde eller bär på.

Fredagsmys på jobbet

48 timmar kvar till skiftbyte. Idag är det sista september vilket betyder ny månad imorgon och så ska timlistorna lämnas in. Resultatet första månaden blev 276,25 timmar i beredskap och 96,75 timmar aktivt jobb, totalt 373 timmar jobb och då började jag ju jobba först 6 september. Under de här timmarna blev det totalt 9 resor till Rovaniemi. Så ifall man skulle ändra om timmarna så att de motsvarar ett 8-16, måndag-fredag (hälften av beredskapstimmarna plus aktiva timmar) så skulle jag ha jobbat mer än 12 timmar per dag. Så, vi får se sen när lönen kommer om det lönar sig eller inte.

Idag har jag haft en någorlunda normal fredag. K åkte hem på dagen så jag åkte iväg och tränade igen sen via butiken och tillbaka hit och duscha, städa och tvätta. Nu njuter jag av super goda LCHF plättar (recept senare) med gräddglass och ska snart sätta på sen sista filmen jag har på datorn, måste komma ihåg att fixa flera när jag är hemma i hfors.

Dagens program: Tuff träning och mycket sömn!

Av någon anledning blev det mycket sömn idag på dagen. Kände mig lite trött och slö och saknaden var så stor att jag inte visste riktigt hur jag skulle orka ta tag i dagen. De 72 timmar som är kvar av jobbet känns som en evighet även om jag vet att de kommer att gå fort, helgen siktar jag på att tillbringa hos syster L ifall vi inte har några uppdrag och plötsligt är det väl söndag.

Det som fick dagen att svänga var dels ett telefonsamtal till M, han känner mig så bra och vet vad jag behöver. Så efter lite pepp orkade jag ta mig i kragen, kocka lite, hämta post från syster L och TRÄNA. Igen var det underbar tuff träning och även om musklerna blev trötta var det uppfriskande att känna att man lever.

Maten blev maletköttbiff och både K och hunden var båda riktigt snåla. Jag fick ett bra tips av syster så jag gjorde biffarna riktigt tunna men stora och satte de som blev över i frysen med bakplåtspapper emellan. De är nu lätta att ta upp och steka när det behövs, perfekt! Till det blev det stekt lön och en förenklad version av blomkålsmos eftersom jag upptäckte att det inte finns några verktyg alls att göra mos med så jag fick nöja mig med gaffel, gott blev det iaf.

Vilken underbar kväll

Det blev ännu en resa till Rovaniemi igår. När vi åkte sken solen och det var riktigt skönt att köra och bara njuta. Jag har upptäckt nyttan med de här långa resorna, de fungerar som terapi för knoppen. Tankarna hinner flyga iväg och mitt i allt får man skärpa till sig och fundera var man riktigt är. Igår "vaknade" jag upp ur min dvala och blev förskräckt, tänk om jag har kört om Rovaniemi utan att ha märkt nåt?!

På hemvägen blev det kallare och minusgrader. Då kände jag hur musklerna i kroppen spände sig lite extra och huvudet skärpte sig, dels för att jag måste erkänna att jag känner mig ovan att köra när det är halt men framför allt berodde det på att vi råkade ha just den bilen som ännu inte hade vinterdäck. Hemresan gick ändå bra och det blev lite varmare när vi kom mot Muonio. Vi stannade på vägen och tittade på norrsken, oj vad vackert det var! Jag hade också glömt bort hur vackra stjärnorna är när det är riktigt klart. Det var så vackert och jag hade bara velat stäcka upp handen och röra vid dem, så nära kändes de.

Idag är det butik som gäller för maten här är alldeles slut. Får se vad jag hittar, det är alltid så svårt att avgöra hur mycket man behöver när man inte vet var man äter de kommande dagarna.

Når sånt här kanske, alla norrsken är ju olika och jag hann inte ens försöka fota igår så bilden är lånad

En upp-och-ner vänd dag

Tänk vad en natts jobb kan svänga på dygnet. Jag är van att jobba 24h och då är det lätt att dela på krafterna, man orkar 24h även med mycket eller ingen sömn när man vet att man får sova nästa dag. Här blir det problem när skiftet inte slutar efter en natts jobb utan antagligen fortsätter åtminstone under dagen, kanske även följande natt. Jag har inte fått gåvan att kunna sova när som helst, var som helst så för mig blir det att noga avväga hur jag ska sova för att orka men samtidigt vara trött till natten. Idag blev det så en dag med första larmet efter 1 på natten, en timme jobb och 1,5 timme sömn, sen 7 timmar jobb igen och klockan var redan 12, en timme sömn och igen iväg, mat och en timme sömn, ett nytt avsnitt av Greys anatomy, dusch och lite mat.

Som tur är mättar LCHF maten bra så ännu har det inte varit några större problem. Kom nu också på att ha ett paket rödmjölk i kylskåpet ifall det blir att åka strax innan mat/mitt i natten. På ett glas mjölk klarar man sig några timmar vilket betyder att mitt arbetspar också är hungrig och vi styr mot ett matställe.

120 timmar jobb kvar...

Ingen snö och inget larm

Måndag och om precis en vecka kommer jag att få njuta av paradiset i Hfors. Det innebär sex dygn jobb. Kan tänka mig att inläggen är rätt trista i det här skedet men det är ju för att jag verkligen läntar hem så har inte mycket annat i mina tankar än hemresan.

Yle rapporterade om snö i Muonio, men jag har inte ännu sett nån. Istället har dagen varit lugn, inget larm, bara en gipsning så jag har hunnit handla, föra posten och TRÄNA, skönt. Det blev en halvtimme spinning och en halv timme styrka.

Delar lägenheten med K och hans hund. En stor och hårig hund men super snäll även om han ännu är valp. Tuggade i sig K:s tuggummipåse idag, kanske han kände press på god andedräkt med en kvinna i huset. Andedräkten blev bra men biverkningarna av tuggummit luktar desto värre. Skönt ändå att värma mina frusna fötter i pälsen.

Spinning minskar migränanfall

På Göteborgs universitet har man nu  kommit fram till att spinning är effektivare än läkemedel mot migrän. Så iväg och spinna bara, antar dock att spinningen fungerar förebyggande och inte lindrande som läkemedel kan när anfallet ligger på, så vänta inte på anfallet utan börja spinna i tid. Jag försökte leta efter en ursprunglig text men hittade bara en massa tidningsnotiser. Bl.a. här.  

168 timmar

Hui, nu känns det nära, en vecka innan jag igen får se M. Så halva mig hoppas på en lugn vecka och mycket chill och träning på jobbet, andra halvan hoppas på mycket larm så att tiden går fortare. För varje uppdrag Rovaniemi tur-retur brukar vi få räkna minst 7 timmar. Jag vet inte riktigt hur jag ska få veckan att gå, när jag slutar nästa söndag kl 20 så tror jag att jag fäller ett par glädjetårar inombords.

Nu ska ni inte tro att det är tråkigt här, eller att jag inte trivs, för det gör jag. Men jag saknar verkligen M och jag saknar allt som jag lämnat kvar i Hfors, vänner, syster C, gymmet, kollegorna på arbetet, jag började ju verkligen trivas där den sista tiden och jag började hitta min plats i stan. Jag hoppas vi ska hinna träffa en hel del under veckan hemma och så hoppas jag på lite egen tid med M, saknar verkligen hans varma bamsekram. Det kom M turligt nog ihåg när han sände iväg min födelsedagspresent. 

Paket på posten

Hui, så fick jag ett paket på posten idag också, sååå spännande det var såå mycket större än jag hade trott :) inne i paketet hittade jag precis det jag önskat mig och lite till, det där lilla extra som avsändaren alltid brukar tänka på. Tack!

Nyår och inte längre

Usch, idag har jag bara blivit mer övertygad om att det är nyår som gäller och inget mer för min del. Visst är det roligt att testa på ett annorlunda jobb och en viss glädje känner jag ändå att jag redan nu kanske har satt igång tankar på förbättring här.
MEN, vägen mellan Muonio är lång. Jag känner inte nån större glädje att köra fram och tillbaka flera hundra kilometer varje dag, lite mera spänning önskar jag mig ibland.
MEN mera spänning leder också till att vägen känns ännu längre, du blir tvungen att ta beslut som du kanske inte är stolt över. Speciellt ifall patienten behöver snabb transport eftersom vården bara kan ges på sjukhuset så  önskar man att man skulle ha varit i huvudstadsregionen.

Jag kan ändå konstatera att tiden hittills har gått riktigt snabbt. Snart är andra jobbveckan över och jag har helgen ledig. Jag fortsätter direkt på söndagkväll och jobbar till följande söndag, då har redan en hel månad gått och det är bara tre månader kvar här i Muonio. Jag flyger hem på måndag efter jobbveckan, återvänder följande måndag. Jobbar igen en vecka. Sen är det höstlov, L och barnen är lediga, mina föräldrar kanske kommer hit och det blir förhoppningsvis en Norgeresa. I det skedet borde första lönen ha kommit. Sen jobbar jag antagligen en vecka till och så har andra månaden och halva tiden gått.

Tar smöret slut?

Den här lappen fanns i vår K-butik i Bocksbacka strax innan jag åkte norrut. Har kanske finländarnas fettskräck också börjat ge med sig? Tittar man till höger ser man att det istället finns massor med margarin kvar.

"Ärade kund, Pirkkas smör är tyvärr slut, vi får mera 6.9, vi ber om ursäkt"
Bilden är tagen 2.9.

Vad är det för en dag...

det här inlägget skulle ju publiceras idag på morgonen men blev avbruten av larm, så det blev ingen träning...

... är det en vanlig dag? nej det är ingen vanlig dag för det är Annas födelsedag, Hurra, Hurra, Hurra!

Jag firar min födelsedag på jobbet, till present har jag fått sova en hel natt utan att störas av larm, det behövde jag. Förra natten blev lite kort, vi var tillbaka på stationen 4 på natten, tvättade bilen och fixade så att bilen var klar att användas igen. Jag hann sova till 8.45, då ringde en läkare från Rovaniemi och hade frågor om patienten vi fört under natten, jippii, efter det kunde jag inte sova längre. 10.30 kom nästa larm, dags att köra iväg till Rovaniemi igen. Så, tydligen behövde jag 12 timmar sömn inatt, för efter en dusch, morgonmål och kaffe känner jag mig som en ny människa och funderar på att orka träna senare idag.

Igår hade jag en så underbar patient att jag undrade om någon haft ett finger med i spelet, han gav mig precis det jag behövde, lite uppmuntran och ett varmt hjärta.

Idag önskar jag mig: en bamsekram, en lång och varm kram. Nå, nu är det bara en och en halv vecka kvar innan jag flyger hem och jag längtar nog lite. Idag håller jag tummarna för att syster L ska få sålt lägenheten, hoppas hoppas hoppas!

De här muffinsen bakade S och jag i fredags  men skulle ju ha passat lika bra idag :)

När minuter känns som timmar

Hui, ny arbetsvecka och nya upplevelser. Gårdagen var tuff, mer än så kan jag inte säga. Den här dagen börjar precis som gårdagen så... får se hur det här går. Det som gladde mig idag var ändå ett telefonsamtal som kom just i rätt tid, tack LL :)

Award

Tackar Malin för awarden!

1.Varför började du blogga?

Jag började blogga förra sommaren när jag var sjukskriven och var ofta ensam på dagarna. Jag ville ha en plats att skriva ner mina tankar och funderingar eftersom mina tankar annars lätt tenderar att växa till sig och sen har dom svårt att försvinna.

2.Vilka bloggar följer du?

Jag följer några av mina vänners, kusiners och min systers blogg. På senare tid har jag också börjat följa en hel del bröllopsbloggar eftersom det blir bröllop nästa sommar. 

3.Favoritfärger

Hui, för tillfället har jag nog ingen speciell favoritfärg eller -färger. 

4.Favoritfilm

Invictus är nog en av mina favoriter, vackra bilder, vacker musik och framförallt ett vackert budskap.  

5.Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför?

Maldiverna, bilderna därifrån är ju ur vackra som helst, hoppas på att få sparat ihop en resa dit tillsammans med M. Sen finns det en hel del andra länder på min lista jag tycker massor om att resa så länderna checkas av i den ordningen de faller in men för tillfället är nog Maldiverna på min absoluta första plats.

Och jag väljer att nominera följande: Lina och Linda

Dagen dör, skymning rår...

Lördag och en viss längtan till jobbet infinner sig. Det har varit riktigt vackert höstväder och dagen avslutades i strandbastun. M kastade personligt rekord idag, wohoo för honom!

Baka, baka kaka

Fredag och veckoslut, skönt. Nå, egentligen betyder det att min lediga vecka ännu fortsätter ett par dagar och på måndag börjar jobbet igen. Jag hade lovat S att baka muffins med henne när hon kom hem från eskari. Jag hämtade henne från eskari, passade på att gå in till byn och springa hem när S cyklade, tillräckligt med utmaning när flunssan just håller på att ge med sig. S bakade duktigt och muffinsen blev goda, inte riktigt LCHF muffins men tyckte jag fick smaka en eftersom jag annars ätit nästan helt LCHF i två veckor nu. Absoluta favoriten är LCHF lasagne, mums vad den var god. Byt bara ut pastaplattorna mot squash eller aubergine/äggplanta så är lasagnen i LCHF stil, och ja, inget mjöl i ostsåsen utan bara tillräckligt med ost.

Ikväll blir det ett glas vin och en film tillsammans med L bara barnen somnar. Jag hoppas på fint väder imorgon så att vi kan vara ute. Tyvärr har det ju regnat varje dag under lediga veckan så det har inte riktigt lockat att vara ute... och ruskan är snart över.

Imorgon håller vi tummarna för M som ska kasta slägga. Det är första tävlingen den här säsongen för honom och han har inte tränat så flitigt i sommar men jag hoppas att han gör sitt bästa :)

Dagen i bilder

Kan ju inte göra annat än gilla höstfärgerna

S ville leka lärare, hmm... undrar varifrån hon fått inspiration

A samlade vackra höstlöv till sin mamma

J struntade i de andras lekar och hittade själv på egna lekar

Alla barnen Y på en och samma bild, S gillar att skuffa runt J i dockvagnen

Galet värre...

Lugnet före stormen

Barnen är på förskola eller hos dagmamma, L och M jobbar så jag passar på att njuta av lugnet här innan barnen kommer hem. Jag dricker mitt kaffe i lugn och ro och planerar dagen. Igår stod fönstertvätt på programmet och jag tror att det blir några fönster till idag bara det inte börjar regna mera. Jag började fundera på ett syprojekt så jag ska passa på att gå in via bibban när jag hämtar S för att se om de har mönster.

Över en vecka har gått här så jag ska försöka sammanfatta tiden här. Mörkret många pratade om innan känns inte mörkare än Österbotten-höst-mörkt så ännu känner jag ingen stress. Och sen när snön kommer blir det ju mycket ljusare. Många trodde också att det skulle vara en plats där inget händer. Visst, jämför man med Hfors så är det MYCKET lugnare men, jag saknar varken stressen, trafiken eller trängseln på tåget klockan fem. Här finns tillräckligt att göra. Jag längtar efter bli frisk och få börja träna igen och sen hinner jag göra de saker jag hade svårt att hinna med hemma, tid för mig själv. Det som ändå avgör saken till Hfors del är Martin. Längtan är inte lika stor som jag trodde, speciellt inte nu när resan hem är bokad men kärleken för honom växer varje dag trots att vi bor 992,2km ifrån varandra, han är kärleken i mitt liv.

144 timmar jobb

Bilderna från i söndags... Vi rensade lingon...

Sådär, första veckan jobb är avklarad. Igår körde vi ännu ett varv till Rovaniemi och jag måste säga att resorna känns extra långa när man själv inte är av den åsikten att patienten behöver sjukhusvård. Nå, vaknade i tid och tvättade bilen ännu en gång eftersom jag märkte att jag slarvat rejält igår när vi tvättade i mörkret. Sen cyklade jag "hem" i regnvädret och sov några timmar.

Jag och L var på bio ikväll och såg water for elephants. En bra film och det gällde ju att passa på eftersom bion här inte är igång så ofta. Kvällen avslutades ännu med strandbastu, skönt!

...och planterade höstlökar innan det var dags att köra iväg till
Rovaniemi

Tyvärr blir nu träningen hängande p.g.a. förkylningen. Jag känner mig aningen bättre nu men rösten har varit lite hes nu ett par dagar och det är ju lite svårt att vara helt tyst här. Alla här är så öppna och vänliga. Alla hälsar på alla och man tar hand om varandra. Så för första gången i mitt liv känner jag mig som en stel stadsmänniska när det ska hälsas på alla nya människor som man inte känner. Nå, man vänjer väl sig sen blir det väl igen en period när man måste vänja sig med stadslivet i vinter men det tar vi senare. Första resan hem i oktober är nästan bokad, den ska bara betalas så är allting klart, resan hem blir 3-10.10.

Dag 5 - Rovaniemi tur-retur

Igår kom äntligen det efterlängtade larmet, efter en sån torka reagerade kroppen med panik och först efter en stund kunde jag tänka klart. Glömde lyssna på radiotraffiken på vägen mellan syster L och ambulansen. Som tur är hade jag med mig M som varit med många gånger tidigare så hon skötte saken fint. Jag hade nog ändå inte kunnat ta emot infon som kom för jag visste hur som helst inte var i Lappland källan i fråga fanns. Tack vare EVY:n behövde vi inte ta oss ut i vildmarken utan de hade paketerat in patienten klart när vi kom på plats.

Tyvärr fick jag erfara att man också här verkar vara väldigt konservativa med smärtmedicin, det verkar gälla hela Finland. Nå, så länge jag är vårdare ska inte mina patienter behöva lida mera än nödvändigt. Jag vill uppmana alla mina vårdkolleger att se sig själv i spegeln, ger vi tillräckligt med värkmedicin? Svaret är enligt många undersökningar nej. Vad beror det på? Är vi lata, orkar inte konsultera läkare? Känner vi inte våra mediciner tillräckligt bra? Jag vill påstå att vi har bra värkmediciner som vi borde använda mera. Patienten upplever alltid smärta på ett personligt sätt så vi kan egentligen aldrig säga att patienten överdriver. Vi kan däremot testa att ge mindre doser ifall vi känner oss osäkra på om patienten verkligen har svår smärta eller ej. Det gäller dessutom att känna medicinerna, vilken typ av smärta hjälper dom mot och går det att ta bort smärtan helt? Visst finns det undantag och risker men ska "vanliga" patienter tvingas lida för att det finns patientgrupper som är ute efter alla andra effekter av medicinerna är den vi vill ge?

Igår hann jag också vara en stund hos syster L. Jag tog endel bilder men kameran blev kvar där så bilderna kommer förhoppningsvis ikväll.

Vi övade att cykla utan stödhjul

Fredag och inte heller idag har vi haft några uppdrag. Förkylningen fortsätter men jag överlever. Jag bestämde mig för att det nu får vara nog så, jag fredagsstädade lägenheten och pluggade innan jag for iväg och träna. Hellst hade jag farit ut på en långlänk/promenad för vi har haft fantastiskt höstväder idag men stället för att promenera runt här nära stationen   for jag igen iväg till gymmet, satte på bra musik och spinnade iväg i mitt fantasilandskap. Efteråt bjöd syster L på rökt abborre, nam nam! och efteråt tillbringade jag kvällen hos deras tills jag tog mig tillbaka hit till lägenheten för att sova.

Sofia övade att cykla utan stödhjul idag och man kunde minsann se hur mycket det också sitter i psyket att lära sig nya saker. Till en början sprang jag brevid men behövde inte hålla i men S trodde att jag höll. Sen när när jag sa att jag inte hade behövt hålla i och att hon kunde testa att cykla själv tog det många många försök innan det gick men till sist klarade hon att starta, cykla och bromsa. Duktigt S!

Rökt abborre e inte vardagsmat i Hfors

J är garanterat lättast att fånga på bild

Bästa bilden av alla tre barnen Y

Det krävs massor med träning att lära sig cykla

Fullmåne i Muonio-city

Dag 3 - Jag känner mig inte på topp...

Usch, igår kväll kände jag den bekanta, sträva känslan i halsen som alltid kommer strax innan förkylningen riktigt slår till. Och ja, jag vet varifrån smittan kom och hade nog kunnat undvika den, nå bra att vara efterklok. Så idag har jag faktiskt mest suttit här, pluggade på förmiddagen, tog en powernap, åt lunch, surfade, pratade i telefon och nu surfar jag igen. Här är ännu rätt lugnt och jag börjar undra vad jag gett mig in på.

Igår fördrev jag endel av tiden på gymmet men p.g.a. förkylningen tvingade jag mig själv att låta bli idag. Igår träffade jag en dam på gymmet som upplyste mig om alla träningsaktiviteter här finns. Spinning tis, ons och tors, zumba ons, kickboxning lör, volleyboll fredag, jogging söndag (nån typ av tävling?! med typ två deltagare så kanske jag ska delta så kan jag vinna brons :D), cirkelträningen var ännu oklar vilken dag den ska bli osv. Ja, och diktkvällarna på onsdag men de hoppar jag över. Så, vi ska se. Här finns ju nog saker att göra.

Igår kom första uppdraget trots allt, skönt att komma igång, tyvärr blev det inget längre utan slutade med X-5. Ifall det fortsätter att vara så här lugnt tänkte jag tillbringa helgen hos syster L och bara sova här. Det har ändå varit skönt att få fixat allt på to-do listan så nu får jag börja leva det här, lite lugnare livet.

Tittade på flygresor hem idag och höll på att få panik. De enda som flyger är finnair, vilket betyder 200 euro tur-retur, det är ännu inte så farligt men sen flyger dom för tidigt på tisdagar att jag skulle hinna byta skift, onsdagar flyger dom inte och torsdagar bara kvällsflyg så det skulle innebära två "onödiga" dagar här. Så en viss känsla av "tänk om jag inte kommer härifrån" fick jag. Nå, ska prata snällt med P nästa vecka, om det skulle gå att byta en tur så skulle allt vara perfekt. Annars blir det nattåget till Hfors vilket är ett ännu dyrare och mycket mer tidskrävande alternativ.

Dag 2/7 - torka

Snart har det gått två dygn på jobbet och jag väntar ännu på första uppdraget. Bra så, men det värsta är att spänningen bara stiger hela tiden ju längre jag väntar. Helt sysslolös behöver jag ändå inte vara. Sömn och mat är förstås viktigt för att man ska orka så inatt sov jag ynka 10 timmar. Jag hade tänkt skapa nån typ av rutin här så småningom. Tanken är att jag iaf nu att börja med ska studera och läsa in mig från morgonen och eftermiddagen ska fyllas med träning, socialt liv, matlagning och annan typ av rekreation.

Nå, idag lyckades inte min plan, kollega M kom och frågade om jag vill hjälpa henne med hennes sysslor och samtidigt lära mig. Så förmiddagen gick till att kolla olja, och alla andra vätskor (okej okej, jag hade faktiskt nollkoll) samt däcken i bilarna. Under eftermiddagen for jag till hälsocentralen till polikliniken där vi ibland ska hjälpa till. Där la jag märke till hur stora skilnaderna faktiskt är. ”Rusning” var det när det var 3 eller flera patienter på polikliniken. Jag som inte ens är någon stor hygienfanatiker lade märke till en hel del som inte skulle förekomma på mina tidigare arbetsplatser, det märktes också på käsidesin dom har, den är hemsk och jag är tvungen att smörja in händerna massor nu på kvällarna och alla nagelband är redan förstörda. Vårdarna känner också alla patienterna så känslan är minsann annorlunda. Möjligheterna att undersöka och beställa dyra labb-prov finns inte här vilket leder till att man inte alltid vet vad man vårdar men men...

En mycket bra sak har jag ändå märkt som jag gärna skulle ta med mig hem om det skulle gå. Människorna här ”testar först hemma” och ser hur det går innan dom söker sig till vård. Samma mentalitet leder också till att saker och ting inte behöver ske genast vilket gör att det som inte behöver ske på jourtid inte sker, mera sånt där i söder också tycker jag.

I väntan på uppdrag...

Första dygnet av sju på jobbet

Natten innan första skiftet gick inte så bra. Ännu när jag gick och la mig var jag inte alls nervös men så fort lampan släcktes började tankarna snurra, vad händer om...? Trots det har resten av dagen förlöpt lugnt. Jag fick först följa med P till hälsocentralen där den som jourar andra bilen hjälper till vid den värsta rusningen med labbprov några dagar i veckan. Jag jourar första bilen men det var bra att komma igång och lära sig från början. Sen skadade det inte att sticka några gånger eftersom jag inte stuckit så mycket (alls?) i sommar. Under mina två timmar aktiv arbetstid hann vi ta två kaffepauser så arbetstakten är nog annorlunda än jag är van med.

Efter det lunchade jag i min jourlägenhet innan jag tog mig en titt i bilarna. Utrustningen är inte riktigt vad jag är van med, inte heller medicinutbudet men så är ju också uppdragen annorlunda också. Bl.a. så innehöll förlossnings-settet en hel del mera, dessutom gäller det att minnas att ta med dopplern när det blir förlossning, ingen aning om hur den ska användas men men...  Sen finns också en hel del mera traumautrustning, inga märkliga saker men så att man klarar av att vårda lite mera helt enkelt. Medicinerna var ett kapitel för sig så imorgon blir det att plugga, både gamla bekanta mediciner och säkert 10 mediciner som jag aldrig använt ens i simulationscentret i skolan.  

Ikväll hade jag tänkt träna men gymmet var stängt av nån oklar anledning  nytt försök imorgon. Istället tog jag mig nu tid att fixa god mat tills imorgon, man vet ju aldrig när det finns tid att kocka nästa gång. Passade också på att ta några bilder så de som undrar vet hur jag bor här. 

Utsikten åt ena hållet från syster L:s

Mitt egna rum på jobbet och nej, jag beöver inte dela sängen med nån

Vardagsrummet

Köket förstås

Maten i ugnen, grönsaksgratäng och kyckling

Barnvakt och besök på nya arbetsplatsen (!)

Idag väcktes jag tidigt av S, som förövrigt har mycket livlig fantasi har jag fått lära mig. En hel del fick hon lurat i mig men nu när jag vet bättre så ska jag akta mig mera.

På eftermiddagen gjorde jag ett snabbt besök till min nya arbetsplats efter att det visat sig att ingen riktigt visste var den låg. Träffade bossen som verkade riktigt trevlig och han visade mig runt, berättade om jobbet och gav mig mina nya arbetskläder och jag säger bara wow! Snygga kläder (för att användas på jobbet) och t.o.m. i damstorlekar och det som saknades lovade han atthd beställa imoron, bl.a. en Haglöfs softshell jacka som bara fanns i nummern L eller XL. Bostaden var också superfin, den blev klar i somras så den var verkligen fräsch. Jag ser verkligen fram emot morgondagen! Förhoppningsvis kommer det också bilder så småningom. Håll till godo.

P öppnade också mina ögon för hur hösten kan se ut. Det enda jag minns var ”20 timmars uppdrag” ojoj, då förstår man att 24 timmars skift kanske inte fungerar.

Ikväll skötte jag barnen och kände mig stolt när 2 av 3 låg och sov när syster L kom hem. Jag klarade middagen (som var färdigkokt), lugna leken och nattningsprocessen helt själv men ändå rum för lite förbättrinar.

Till sist undrar jag.. vad ska man göra när g h och ä fungerar så dåligt att de ibland inte fungerar alls?

Muonio-Lappland

Resan norrut gick bra. När jag vaknade på morgonen hade stadsbilden bytts ut mot skog och fjäll. Tågsällskapet verkade också vara nytt för med mig hade jag inte längre x antal överförfriskade utan tåget var fullt av pratglada pensionärer.

Syster och syskonbarnen S, A och J hämtade mig från tåget i Kolari. Sen dess har dagen fyllts av vilda lekar, skratt och några tårar när leken varit för vild. Tiden gick så snabbt att jag glömde ringa M som jag lovat, istället ringer han oroligt och undrar om jag kommit fram.

Jag ska nu skärpa mig med maten efter sommarens fusk så nu är det LCHF som gäller. Tror det kommer att gå hur bra som helst och hoppas på bra resultat efter nyår när jag ska börja prova klänningar. Ingen träning har jag ännu hunnit med, det får bli en annan dag. Bilderna härifrån får också vänta men kameran är nu iaf upp-packad så snart ska ni få se var jag bor.

Äventyret har börjat

För mindre än en timme sen pussade jag farväl till M. Det känns konstigt. Ikväll lämnar jag stressen, trafiken och folkmassorna för att imorgon stiga av tåget i de norra delarna av Finland för att möta naturen, utmaningarna och lugnet. Allt jag behöver för fyra månader finns nu nedpackade i två stora väskor plus handväskan förstås.

Jag sitter i restaurangvagnen, det är lördagskväll så de flesta har fått i sig en öl för mycket. Själv tittar jag på några avsnitt av Scrubs och skriver det här blogginlägget som jag tänkt posta när jag får möjlighet. Tror bloggen ännu mer kommer att fungera som en plats för mig att skriva ner mina tankar under den här resan, vilket antagligen kommer att betyda långa inlägg och antagligen många som kommer att sakna struktur. Kommer kanske inte att bry mig så mycket vem som läser men förstås blir jag glad för alla kommentarer.  

För mig gick farvälet förvånansvärt lätt. Kanske är det tack vare veckan jag och M fick tillsammans. Det har varit en lugn vecka utan väckarklocka, god mat och en mycket chill. Några tårar föll ändå på stationen men inte många. Det här är ett äventyr vi båda diskuterat länge. M har länge velat testa att bo ensam och ja, jag tror att det kan vara nyttigt för oss båda. Jag vill visa mig själv att jag klarar att stå på mina egna ben. Så för att ännu en gång göra det klart för alla som undrat. Trots det här äventyret fortsätter vi att planera bröllopet som vi tänkt.

Jag ser fram emot det som väntar mig med spänning. Jobbet är mest spännande. Jag har ingen aning om vart jag kommer, vad mina uppgifter kommer att vara och vem jag kommer att jobba med eller hur arbetsbilden kommer att se ut. Kommer jag att hinna sova på nätterna? eller kommer jag att vara utvilad varje gång jag kommer från jobbet? Som tur är kommer syster och hennes familj att ge mig trygghet och stöd i vardagen och säkert en hel del glädje tillsammans med barnen.

Så småningom ska jag söka mig till min sovhytt (?) och försöka ta mig upp i sängen. Jag hoppas kunna sova inatt och inte störas av alla stop och alla du-dunk som det innebär att åka nattåg.

Uppdatering följer...