Igår kom äntligen det efterlängtade larmet, efter en sån torka reagerade kroppen med panik och först efter en stund kunde jag tänka klart. Glömde lyssna på radiotraffiken på vägen mellan syster L och ambulansen. Som tur är hade jag med mig M som varit med många gånger tidigare så hon skötte saken fint. Jag hade nog ändå inte kunnat ta emot infon som kom för jag visste hur som helst inte var i Lappland källan i fråga fanns. Tack vare EVY:n behövde vi inte ta oss ut i vildmarken utan de hade paketerat in patienten klart när vi kom på plats.
Tyvärr fick jag erfara att man också här verkar vara väldigt konservativa med smärtmedicin, det verkar gälla hela Finland. Nå, så länge jag är vårdare ska inte mina patienter behöva lida mera än nödvändigt. Jag vill uppmana alla mina vårdkolleger att se sig själv i spegeln, ger vi tillräckligt med värkmedicin? Svaret är enligt många undersökningar nej. Vad beror det på? Är vi lata, orkar inte konsultera läkare? Känner vi inte våra mediciner tillräckligt bra? Jag vill påstå att vi har bra värkmediciner som vi borde använda mera. Patienten upplever alltid smärta på ett personligt sätt så vi kan egentligen aldrig säga att patienten överdriver. Vi kan däremot testa att ge mindre doser ifall vi känner oss osäkra på om patienten verkligen har svår smärta eller ej. Det gäller dessutom att känna medicinerna, vilken typ av smärta hjälper dom mot och går det att ta bort smärtan helt? Visst finns det undantag och risker men ska "vanliga" patienter tvingas lida för att det finns patientgrupper som är ute efter alla andra effekter av medicinerna är den vi vill ge?
Igår hann jag också vara en stund hos syster L. Jag tog endel bilder men kameran blev kvar där så bilderna kommer förhoppningsvis ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar