Snart har
det gått två dygn på jobbet och jag väntar ännu på första uppdraget. Bra så,
men det värsta är att spänningen bara stiger hela tiden ju längre jag väntar. Helt
sysslolös behöver jag ändå inte vara. Sömn och mat är förstås viktigt för att
man ska orka så inatt sov jag ynka 10 timmar. Jag hade tänkt skapa nån typ av
rutin här så småningom. Tanken är att jag iaf nu att börja med ska studera och
läsa in mig från morgonen och eftermiddagen ska fyllas med träning, socialt
liv, matlagning och annan typ av rekreation.
Nå, idag
lyckades inte min plan, kollega M kom och frågade om jag vill hjälpa henne med hennes
sysslor och samtidigt lära mig. Så förmiddagen gick till att kolla olja, och
alla andra vätskor (okej okej, jag hade faktiskt nollkoll) samt däcken i
bilarna. Under eftermiddagen for jag till hälsocentralen till polikliniken där
vi ibland ska hjälpa till. Där la jag märke till hur stora skilnaderna faktiskt
är. ”Rusning” var det när det var 3 eller flera patienter på polikliniken. Jag
som inte ens är någon stor hygienfanatiker lade märke till en hel del som inte
skulle förekomma på mina tidigare arbetsplatser, det märktes också på käsidesin
dom har, den är hemsk och jag är tvungen att smörja in händerna massor nu på
kvällarna och alla nagelband är redan förstörda. Vårdarna känner också alla
patienterna så känslan är minsann annorlunda. Möjligheterna att undersöka och
beställa dyra labb-prov finns inte här vilket leder till att man inte alltid
vet vad man vårdar men men...
En mycket bra sak har jag ändå märkt som jag gärna skulle ta med mig hem om det skulle gå. Människorna här ”testar först hemma” och ser hur det går innan dom söker sig till vård. Samma mentalitet leder också till att saker och ting inte behöver ske genast vilket gör att det som inte behöver ske på jourtid inte sker, mera sånt där i söder också tycker jag.
I väntan på
uppdrag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar